Sinkadusmåndag, del 33

Sinkadus-33intr
Berlins guldålder, helt klart.

Sinkadus nr 33 (november 1991)

Omslag

Boy howdy! Nuförtiden när konstnärer ritar tatuerade halvnakna s&m-byggarbetare så är det den här bilden de har att tacka för sitt levebröd. Peter Andrew Jones visste nog inte vad han gjorde, vilken trend han skapade, när han släppte lös detta konstverk. Tack, Peter.

Sinkadus-33

Ledare

Nej nu kan vi inte hålla ut längre – vi måste höja priset på Sinkadus. Från och med nr 34 kostar lösnummer 40 kr och prenumerantpriset höjs till 195 kr för 5 nr. […] vi inför möjligheten att prenumerera på 10 nr för bara 350 kr – du sparar 50 kr förutom att du garderar dig inför prishöjningar inom en tvåårsperiod.

Olle Sahlin, din bedragare, för mindre än ett år sedan sa du att det inte skulle bli några prishöjningar. Tunnare papper, billigare tryck etc. Och nu detta tilltag? För att inte tala om det ondskefulla i att pracka på folk tvåårsprenumerationer när Sinkadus som tidning inte ens kommer att överleva ett ynka år till.

Hade man på redaktionen inga känningar av vad som komma skulle? Eller var det just det man hade och prishöjningen var ett sista desperat försök att bromsa det fria fallet?

Hemmafronten

”Valkyria 2092” (eller Mutant RYMD som det kom att heta tillslut) är på ingång. På det stora hela verkar det bara vara namnet som ändrades innan produkten hamnade i butik:

sink33f1Personligen tycker jag att ”Valkyria 2092” är en betydligt bättre titel än Mutant RYMD. Spelet har ju nästan ingenting att göra med någon av de tidigare Mutant-versionerna. ”RYMD” känns liksom lite … övertydligt. ”Venusianska ubåtskriget” låter för övrigt som en jäkligt cool setting. Kom den med i RYMD? Var inte Venus bara djungler där? Fy fan för att spela en ”heartbreaker” … Hur töntigt är det inte med yrken som är namngivna efter spelkonstruktörens tennfigursleverantör?

Förresten, är det någon som känner igen Isbjörn speldesign och rollspelet Bra? Björn Ek och Thomas Isby låg tydligen bakom.

Dessutom:

Sinkadus-33lance

Det är ”roligt” att Äventyrsspels konkurrent Lancelot Games först börjar nämnas i Sinkadus efter att de 1) slutat ge ut nytt material och 2) gått i konkurs.

Drakar och demoner

Jerker Sojdelius publicerar här en stadsdel som ratades från den omfattande Krilloan-boxen. Artikeln heter ”Kitteln: Krilloans ljusskygga baksida”. Mer stereotyp ”tjuvstadsdel” får man leta efter. Tänk The Shades i Ankh-Morpork fast utan humor. Inte dåligt, egentligen, bara inte så orginellt. Du har sett allting förr.

[Slöjan och bjällran] är en välfrekventerad taverna som lockar kunder med förföriska danserskor och annan lättklädd underhållning.

Vad är det egentligen med rollspel och den helt oproblematiska synen på prostitution?

”Kopparhavets kapare” heter en artikel av Henrik Strandberg. Den är inte heller så skoj. Två nya fartyg av tveksam användbarhet, ett äventyrsförslag, och en ”hel piratö”. Där får man möta Baron Piet Stålkäke som bokstavligen har en käke av stål. Piet har dessutom en papegoja på axeln. Han fullkomligt skriker ”TITTA JAG ÄR EN PIRAT!”.

Ett tips till alla rollspelsskapare: Klyschor och stereotyper är tråkiga. Det spelar ingen roll om du skriver med glimten i ögat eller som en hyllning till någon förlaga, för risken är väldigt stor att du inte är en tillräckligt skicklig skribent för att det ska märkas. En originell idé funkar dock alltid, även om du inte heter Erik Granström.

Insändare

Per Claesson antyder att Äventyrsspel är kapitalister som mjölkar fattiga ungdomar på pengar genom att släppa boxar med gammalt material, typ Monster, Magi och ”nya” Drakar och demoner. Han får ett redigt svar som kan sammanfattas med citatet ”Till att börja med är det aldrig så att vi sätter oss ner och tänker ’ska vi försöka mjölka ut mer av den här kon?’.”

Signaturen Marcus vill ha rollspel i bokform och får svaret:

Vi tycker också att det kan vara käckt med inbundet. Problemet ligger dock på ett annat plan – rollspel i bokform är inte ”spel”, de är böcker, och bör säljas hos bokhandlaren. Rollspel i låda som skramlar av tärningar är ”spel”, och säljs i leksaksaffärer. Vår distribution är helt inriktad på leksaksaffärerna, vilket gör att vi får stora svårigheter om vi skulle lansera spelen enbart i bokform. Lancelot försökte med Wastelands och har fått betala för det. Vi har ingen lust att bekräfta deras ”misstag”.

Historien visar att det kanske inte var så smart att bara inrikta sig på leksaksaffärer. Speciellt inte om man vill ge ut ”vuxna” spel som Kult. Ärligt talat, Kult-debatten borde väl vem som helst ha kunnat förutse? Spelet innehöll ju allt som vuxna gärna inte ser att deras barn sysslar med: våld, sex, droger, ockultism. Utan kamouflaget av en lala-fantasivärld. Till salu i en leksaksaffär, bredvid Barbie-dockorna.

Äventyr

Gunilla Jonsson och Michael Petersén ger sig i kast med ”Ett eko från det förflutna” till just Kult. Äventyret börjar med följande lilla pärla:

Detta är kongressäventyret till Kult från Lincon 91. Det innehåller element som kan verka stötande på personer med en kristen livssyn – vi vill dock framhäva att ”Ett eko från det förflutna” enbart är en litterär konstruktion och inget annat.

Vilken tur! Jag som trodde att allt Gunilla och Michael skrev var sant och fakta. Om så vore fallet så skulle Jim Morrison och Jesus vara samma person – den svarte messias. Yes, kom ihåg var du hörde det först! Nu är Jesus/Jim tillbaka igen för ett sista gig: apokalypsen. Rollpersonerna spelar de fyra ryttarna som glömt bort vilka de är, och i slutet måste de välja mellan Jim och Paulus, den förste påven (don’t ask). Jim Morrison eller Joseph Ratzinger föregångare? Inte ett svårt val.

Okej men alltså … Nog för att jag kan förstå att man gillar Jim Morrison, men att göra det så till den milda grad att man skriver ett äventyr där han är Jesus från fucking Nasaret? Det är inte ok. Dessutom borgar det för ett riktigt lökigt äventyr för vem kan ta det på allvar när tada! den mörke messias är samma person som bonkade Nico och som knarkade sig till döds i ett badkar i Paris 1971.

Mutant

Magnus Seter är i gasen igen. Resultatet är artikeln ”Berlin City 2092” som beskriver en del platser i staden. Främst olika ställen där rollpersonerna kan slåss, ty de flesta äventyrsidéer är av typen ”Butiken blir rånad” och ”Mördaren är lös”. Okej, jag kanske hårddrar lite. Men inte mycket. Jag har förbannat svårt för beskrivningar av stadsdelar, det ska jag vara öppen med. Länder? Okej. Städer? Okej. Men stadsdelar … nej. Jag tror problemet är att detaljnivån blir för hög, att allt är kartlagt, namngivet och beskrivet, vilket begränsar utrymmet för egna tolkningar och idéer.

Det mest intressanta Mutant-materialet är reklam för kommande ”Valkyria”:

sink33f4
Klicka för större.

Man känner igen mycket från Mutant RYMD och Chronicles. Namnen är lite annorlunda och loggorna hinner förändrats något. Yeltzin försvann dock någonstans på vägen. Lika bra det.

Axelskydden är redan på plats. Om du hade sagt till mig 1991 att axelskydden skulle bli ännu större inom bara ett par år, ja då hade jag inte trott dig.

När det gäller Ondskans ursprung – att det skapats av människornas ångest och rädsla i rymden – så … ja, var det så även i de färdiga spelen? Jag kommer inte riktigt ihåg vad som skrivits om vad Ondskan är för något.

En annan sak jag inte känner jag inte igen: ”Solsystemet har blivit koloniserat av sex stora megakorpar”. Här ser man spår av en vision som inte nådde slutprodukten. Istället för att slava under grymma företag var mänskligheten i ”Valkyria” under klorna på de gigantiska Corvus corax som härskade över solsystemet. Ascoolt, ju!

Kult

Det finns tydligen bara två sorters material man kan skriva till Kult: nya arketyper och nya nackdelar/fördelar/hemligheter. Här får läsaren sig en dos av det senare. Vad sägs om magnifikt stämningsfulla nackdelar som Tönt, Hatad av djur, Bortglömd eller Uselt personminne? Hatad av djur! Otroligt lökigt. Då hade jag tyckt bättre om något i stil med ”Hånad av djur”. Ankorna i parken skrattar åt en när man går förbi, får ställer sig och mobbningsbräker i hagen etc.

Eller inte.

Övriga artiklar

Har jag nämnt att Sinkan börjat med en fanzinspalt? Det har de.

Reklam

sink33f3

Illustrationer

Sedan ett par nr tillbaka har äventyrsdelen i Sinkan fått ett eget omslag. Den här gången såg det ut så här:

Sinkadus-33adv

Mycket trevligt, om jag får säga det själv.

Omdöme

Inte alls lika roligt som förra numret. Vad kan jag säga? Snyggt och trevligt men på det stora hela en ganska fantasilös tidning. Jag har redan klagat på stadsdelarna, Jim Morrison och klyschiga pirater så jag tänker inte göra det mer här. Men när det gäller innovation och nya tankar så verkar Äventyrsspelsgrabbarna lägga alla resurser på Mutant bland stjärnorna.

Ännu fler rollspelsomslag från en tid som aldrig fanns

Som jag tidigare berättat släpptes det första svenska rollspelet, Drakar och demoner, 1966 av Äventyrsspel. Men det Karlskrona-baserade företaget Lancelot Games låg inte långt efter. Faktum är att deras första titel, Khelataar (1967), troligen hade kommit ut före DoD om det inte varit för diverse tryckeri- och distributionsstrul.

Khelataar var ett fantasyrollspel som gavs ut som inbunden bok, 250 sidor tjock. Spelet lanserades som ett mer ”seriöst”, jordnära och avancerat alternativ till DoD, och det utmärkte sig med regler om intriger och maktkamp mellan klanerna som befolkade Khelataars värld.

khelataar

Khelataar blev ingen succé men skaffade sig snabbt en liten, hängiven skara fans som köpte allt som släpptes till spelet. Äventyrstrilogin Svårvinter, Siarens tredje öga och Stenoxen anses fortfarande vara bland de bästa äventyr som givits ut i Sverige.

Med det dystopiska rollspelet Wastelands (1970) prövade Lancelot Games en ny strategi. Spelet – bara 100 sidor tjockt – gavs ut i pocketformat på billigt papper och såldes främst i kiosker och varuhus. Wastelands sålde i upplagor som än i dag är oöverträffade, men cyniker brukar hävda att det detta till trots är det mest ospelade rollspelet i landet.

Regelmässigt var Wastelands en modifierad version av Khelataar. Nyheterna bestod mest av regler för fordon, skjutvapen och annan teknologi. Intrigreglerna hade strukits och ersatts med ett så gott som oanvändbart system för sociala konflikter. Introäventyret ”Gåsen” är allmänt sett som ett praktexempel på hur man inte ska skriva ett ”sexigt” äventyr.

wastelands

Lancelot Games drog in rejält med pengar på Wastelands, men istället för att satsa på nya rollspel gav företaget sig in i den nyfödda datorspelsbranschen. Mellan 1971 och 1980 publicerade Lancelot Games ett 20-tal datorspel, bland annat klassiker som Kalevala tales, Bjorn Borg’s Tennis, Linkfire och Spaceoids. De lanserade även några av de allra första dator-rollspelen i världen: arthurianska äventyret Lancelot, Jack Vance-baserade Dying Earth och sci-fi historien Fight back! som var inspirerat av just Wastelands.

Våren 1979 bestämde sig företaget för att återigen satsa på ett rollspel. Man ville haka på western-trenden som rasade i Sverige, och då speciellt serietidningarna. 1977 gavs det ut 3 olika western-serier i landet; 1979 hade det antalet ökat till 13. I samarbete med Semic-förlag gav Lancelot Games ut ”serie-rollspelet” Western. Spelet såldes främst tillsammans med Semics western-titlar, men gick även att beställa via postorder direkt från kontoret i Karlskrona.

western

Western blev omåttligt populärt bland 8-14-åringar, mycket tack vara att reglerna, som presenterades i serieform, var otroligt lätta att komma igång med … oavsett om man ville spela cowboy eller indian.

Lancelot hade en rad tillägg till Western planerade när Äventyrsspel släppte Kult och rollspel banlystes i Sverige. 80-talet ägnade företaget åt sina datorspel. De flesta är bortglömda i dag, men Apex Twins var det mest sålda spelet i världen 1984. Pirates of the Pacific (1986) blev också väldigt omskrivet då det var det första datorspelet som skildrade homosexuell kärlek, men i övrigt var 80-talet ingen hit för Lancelot Games.

När rollspelsförbudet hävdes 1994 var Lancelot snabbt ute för att kontra Äventyrsspels Mutant 95. Det första spelet, Ninja (januari 1995), sålde hyggligt men hade ett riktigt uselt regelsystem och saknade helt regler för kaststjärnor.

ninja

Ninja bestod av en box (Lancelots första) som innehöll tärningar, en regelbok, ett äventyrshäfte (Drakflöjten av Gunilla Jonson) och en ”äkta ninjamask”.

Efter två tillbehör till NinjaKung Fu och Tigerns väg (båda 1996) – var det dags för nästa rollspel. Den här gången satsade man stort, och 1997 släpptes samtidigt Blodsed som rollspel, datorspel, roman och tecknad dvd-film.

blodsed

Blodsed var lika mycket brädspel som rollspel. I den extra stora boxen rymdes regel- och världsböcker, 24 färdigmålade tennfigurer, 3 olika terräng- och skeppskartor lämpade för figurstrid samt 5 specialtärningar. Regelmässigt cirkulerade spelet kring så kallade Hederspoäng (HP) som mätte dels rollpersonernas anseende, dels deras självförtroende. Hedern genomsyrade allt i spelet, och kunde användas som resurs både i och utanför strid. Liksom i gamla Khelataar fanns det regler för att hantera familjer och klaner.

2000, på dagen samtidigt som premiären för den kritikerhyllade filmen Star Wars: Det dolda hotet, gav Lancelot Games ut sitt sjätte och senaste rollspel: Warlands.

warlands

Med Warlands, ofta betraktat som en andlig uppföljare till Wastelands, gick Lancelot tillbaka till bokformat, den här gången något större än A4. 400 sidor, smockfullt med illustrationer, bokmärke och utmärkt papperskvalitet borgade för en av de lyxigaste och snyggaste rollspelsböckerna som sett dagens ljus.

Spelet är det mörkaste i Lancelots stall, och trots att det handlar nästan uteslutande om krig så har det väldigt finurliga regler för att hantera saker som sorg, hemlängtan, psykiska besvär och avtrubbning. Bland annat fortsätter dödade rollpersoner att vara med i spel – som ”minnen” hos de överlevande karaktärerna.

2002 släpptes tillbehöret Landfall till Warlands, och 2003 kom Tio fåglar till Blodsed, men annars har det varit ganska tyst från Lancelot Games. Det ryktas att företaget – fortfarande med samma ägare som på 60-talet – har något stort i görningen. Arbetsnamnen ”K2” och ”Bredsvärd” har nämnts på olika konvent, men vad det innebär får framtiden utvisa.

(Liksom tidigare är bilderna snodda lite här och var på nätet, bland annat ConceptArt och DeviantArt. Som vanligt har jag glömt spara direktlänkarna.)

Sinkadusmåndag, del 32

Sinkadus32int
Det här fina fotografiet tillhör artikeln ”Figurslag och rollspel” av Ola Nilsson, så jag antar att det är han som tagit det.

Sinkadus nr 32 (oktober 1991)

Omslag

Peter Andrew Jones och ytterligare ett klassiskt Kult-omslag. Exakt vad som pågår på bilden vette fasen och det är nog lika bra det.

Tydligt är i alla fall att Äventyrsspel hårdlanserar Kult – båda puffarna handlar om material till spelet. Inte ett ord om gamla trotjänaren Drakar och demoner, som ju faktiskt just kommit ut med en ny utgåva när det här numret dök upp i handeln.

Sinkadus32

Ledare

Nu går fan på torra land! Olle erkänner att det finns andra rollspelsproducenter än Äventyrsspel i Sverige. Det har aldrig tidigare gjorts i Sinkadus. Givetvis slänger han in en liten diss, bara sådär i förbifarten. Lyssna:

Är det bra eller dåligt för rollspelssverige att det bara finns en rollspelstidning och bara ett förlag som gör rollspel? Nu är frågan lite tillspetsad eftersom det faktiskt finns två sedan ett par år tillbaka, men med tanke på hur lite killarna i Sundsvall har fått ur sig det senaste året kunde det lika gärna vara bara ett. Den första tanke som kanske slår en i det läget är: Hurra nu har vi inga läbbiga konkurrenter mer. Men då begår man ett misstag. Är man flera kan man hjälpas åt att sprida hobbyn, kunderna får ett större utbut att välja på och då är det intressantare att stanna kvar i hobbyn. Dessutom för det med sig att man kan jämföra sina grejor med ”deras”. Är vi bättre? Kan vi göra det här på ett snyggare sätt? Jämförelserna tvingar oss att antingen bli bättre eller sälja mindre, och det är till slut detta du som kund tjänar mest på.

Sant som det är sagt. Någon gång måste jag undersöka hur/om Äventyrsspels produkter förändrades efter Lancelot Games kom in i bilden.

Olle fortsätter:

Utrymmet för rollspelsproducenter är inte särskilt stort, för som det är nu klara inte ens vi oss på att bara ge ut rollspel — vi lägger ner 70% av vår tid på rollspelen, medan 70% av omsättningen kommer från sällskapsspel som Rappakalja och Brainstorm.

Mycket intressant. Inte ens under rollspelens guldålder i Sverige kunde företag överleva enkom på rollspel. Kanske är Riotminds på rätt väg med Drakar och demoner-brädspelet? Kanske borde Kaleidoskop, Järnringen, Rävsvans mfl rollspelssmedjor börja ge ut mainstreambrädspel för att finansiera rollandet?

Sen är väl också frågan om traditionella brädspel fortfarande är lika lönsamma som på 80-90-talen. Något säger mig att datorspelen tagit över en del. Kan vi komma att få se exempelvis en Saga-app till Iphone, eller kommer NeoGames börja göra webbaserade casual-spel?

Det borde i alla fall finnas någon sorts lärdom att dra av det faktum att rollspel aldrig – inte ens under guldåren – varit särskilt lönsamma i Sverige.

Hemmafronten

De två stora släppen i det här numret är Den svarta madonnan till Kult och Krilloan till Drakar och demoner.

Som vanligt blir jag galet sugen att spela Kult när jag läser produktbeskrivningar för spelet. Jag har något vagt minne av att jag lirade Den svarta madonnan för många många år sedan … men med en ganska värdo spelledare. Så kan det gå.

Krilloan blir jag inte lika sugen på — trots att jag faktiskt spelledde långa kampanjer i den staden i början av 90-talet.

I pipelinen ligger sista delen av Den nidländska reningen, Krigarens handbok, Berlin 2091, Mörkrets legioner och lite annat smått och gott. Det ständigt muterande tillbehöret ”Mutant i rymden” heter nu Valkyria 2092 och ”kommer att släppas tidigt under 1992”.

Mutant/Kult

I ”Metropolis skugga” skapar Magnus Seter en hybrid av Kult och Mutant. Den nya kampanjmiljön kan ses som Kult i en actionfylld framtid, eller kanske som Mutant med demoner bakom kulisserna. Mycket spännande, och mycket politiskt:

Under inflytande av dödsängeln Gamichicoth påbörjas privatiseringen av så kallade allmännyttiga företag, så som sjukhus och skola.

En röst för Moderaterna är en röst för Dödsängeln! Glöm inte det.

Oavsett politiska preferenser så är ”Metropolis skugga” en fasligt intressant spelvärld. Storföretagen styrs av demoner, de förbjudna zonerna är avspärrade tortyrzoner, cybernetik är en styggelse som förvrider människor och får illusionerna att rämna, mutanter är offren för dödsänglarnas experiment… It’s all good.

Förresten, vad sägs om detta: ”[Midgetider] är små avskyvärda dvärgar som jagar cybernetisk teknologi.”

Midgetiderna är den enda nya varelse som finns med i artikeln. Däremot finns det lite psi-mutationer (Upptäcka illusion, genomskåda illusion och Drömkontroll) samt regler för hur man konverterar rollpersoner fram och tillbaka mellan de två olika regelsystemet. ”Metropolis skugga” avslutas slutligen med ett gäng äventyrsidéer.

Allt som allt en fantastisk artikel.

Kult

Vill man inte blanda genrer så erbjuder Sinkan nr 32 för det första två nya arketyper till Kult: Elektronikexperten och Spjutspetsen (elitsoldat). Eghhh… jag vill minnas att mina Kult-seanser inom kort bara var befolkade av soldat-rollpersoner, maffia-rollpersoner, kungfu-rollpersoner och andra actionfokuserade filurer.

För det andra finns det ett gäng nya mörka hemligheter, till exempel arvtagare, väktare och efterlevande. Alla har gemensamt att ”svartklädda män” dyker upp och ställer till ofog.

Har de inget bättre för sig de där männen? Finns det inga gulklädda män som kan avlösa dem? Och var är kvinnorna?

sink32faksDrakar och demoner

”Ryttarnas förlöpare” beskriver typ Apokalypsens fyra ryttares småsyskon. Fyra ganska feta demoner som rollpersonerna kan fajtas med om de har lust. Krigets förlöpare, Kalembri, har 19 KP. Nitton! Snacka om antiklimax. Författare: Christopher Härnryd.

Då gillar jag Per Isakssons ”Talande djur” betydligt mer. Det är en mycket kort artikel som bara konstaterar att det finns talande djur, att man kan ha dem som rollperson och vilka värden ett sådan djur har.

Bäst är bilden (här till höger).

Mutant

Men nu får det för fan räcka. ”Mer om strid till Mutant” (Jon Ljunggren) tar upp den ständigt aktuella frågan om hur man parerar en attack. Men en sköld kanske? Eller med ett vapen? Kanske är man olika bra med olika händer?

Alla dessa artiklar om modifierade/utökade stridsregler går mig på nerverna. Det är utan tvekan dem vanligaste typen av artikel i Sinkan. Vart enda spel ska ha minst tre alternativa, ogenomtänkta stridssystem. Lägg av! Det räcker med ett, tack så mycket.

Insändare

Duke Hirulin tycker att nya Mutant är fantastiskt – speciellt i jämförelse med Rolemaster.

Förutom det så finns inte mycket att hitta i brevspalten. Mest regelfrågor av typen ”Om min rollperson har mutationerna Telepati och Telekinisi och dessutom 140% i datorkunskap, borde han då inte tillhöra världseliten inom cyberspacing?” Cyberspacing … vilket fantastiskt 90-talsord.

Äventyr

Magnus Seter slår till igen, nu med Mutant-äventyret ”Dödspatrullen” som handlar om att rollpersonerna spelar en SVOT-styrka som ska, typ, skjuta folk. Äventyret består mestadels av olika byggnader som ska stormas. Extraordinärt tråkigt. Ett äventyr som tar fasta på allt det sämsta med ”nya” Mutant. Hade hellre sätt ett som utspelade sig i Mutant/Kult-hybriden Seter beskrev tidigare i numret.

”Rop ur det förgånga” är däremot ett ganska gediget äventyr av Marcus Thorell till Drakar och demoner. Här är det mysterier och spökjakt som gäller, och vad jag kan se så är det ett äventyr som kan spelas helt utan strider. Faktum är att det inte ens finns några spelledarpersoner beskrivna med värden. Det måste sägas vara nästan unikt.

Övriga artiklar

En osignerad artikel betitlad ”Tennhjältar: Snabbmålning” beskriver hur man, ja, snabbmålar en tennfigur. I fyra enkla steg.

”Om du inte orkar göra gräs på alla fotplattor kan du istället måla dem gröna eller svarta. Svart kontrasterar mycket bra mot figuren.”

”Fantasy, cyberpunk och helvetet” är däremot skrivet av Michael Stenmark. Han tipsar om lite serier, t.ex. Grant Morrisons Kid Eternity (som jag tycker är helt värdelös) och serieversionen av filmen Terminator.

Reklam

Första gången sedan starten som det finns en annons som sträcker sig över ett helt uppslag.

sink32faks2

Illustrationer

Ett helt gäng personer har ritat i nr 32: Nils Gulliksson, Peter Bergting, Peter Andrew Jones, Michael ”MIG” Gullbrandsson, Kenneth Nyman. Det är faktiskt Sinkanpremiär för MIG (om jag inte har missat honom tidigare, och det tror jag inte att jag har gjort). Tyvärr har jag ingen aning om vad han ritat – jag kan varken hitta hans signatur eller karaktäristiska stil någonstans i tidningen.

Egentligen är det skandal att Sinkan under alla år varit så dålig på att sätta ut illustratörernas namn i samband med deras verk. Det kan väl inte kosta något extra?

Däremot glädjer det mig att tidningen fortsätter att satsa på bilder. Ett tag såg ju Sinkadus ut som om den gavs ut av Studentlitteratur, men nu är det andra tider. Speciellt i äventyren har det blivit en markant förändring med bilder som faktiskt passar in, och med kartor som inte ser ut att vara skissade en servett.

Omdöme

Sinkadus fortsätter att klättra. Det här numret verkligen lyser av kvalitet, både till utseende och innehåll. Det verkar som om både Kult och nya Mutant har gett redaktionen en välbehövlig injektion inspiration och skaparanda. Nya skickliga skribenter som Magnus Seter gör även sitt för att andas nytt liv i tidningen.

Fast kanske är det bara konstgjord andning? Om ganska precis ett år publiceras det sista ”riktiga” numret av Sinkadus. Sedan väntar affischhelvetet.

Sex tecken på att Khelataar skrevs på jazztobak

Jag minns rollspelet Khelataar som ett spel mestadels fyllt av pseudovikingar som grälar. Men nu när jag suttit och bläddrat i böckerna kan jag bara konstatera att jag antingen mindes fel, eller att jag råkat ut för en ovanligt fantasilös spelledare. Det finns en hel del ganska rejält flummiga saker i böckerna. Faktiskt så pass konstiga att jag inte kan annat än att misstänka att författarna umgåtts en del med Mary Jane.

Kolla själva:

traskmonster

6. Träskmonstret

I AEgoor – Träsket finns denna märkliga varelse. Ingen vet någonting om den, annat att den då och då anfaller folk. Och att den ser ut som Swamp Things brorsa. Den har uttryckligen ett, och bara ett, syfte: att komma och slåss när spelarna börjar bli uttråkade. Ibland slåss den med händerna, ibland med trästockar.

Okej, träskmonstret är egentligen inte så flummigt. Men det är så slentrianmässigt och fantasilöst att det bara kan ha uppstått under svåra abstinensplågor.

5. Besvärjelsen Drogförstärkning

Gissa vad denna besvärjelse gör? Den dubblerar styrkan hos en ”läkedrog”. I say no more.

krooler

4. Krooler

En krooler är inte en amerikansk subkultur, utan ett sorts hårigt skelett. Fast inte. Egentligen är den en andevarelse av typen Ffaligi, som kan anta vilken skepnad som helst. Tror jag. Beskrivningen är lite bristfällig. En sak är dock säker: de har dålig andedräkt och kan tänja sina lemmar.

För att summera: Håriga, tänjbara andeskelett med dålig andedräkt. Som bara kan dödas genom att få huvudet avhugget.

Que?

3. Drogerna

Khelataars regelbok innehåller 12 olika droger. Av dem har 11 positiva effekter. Värt att notera är att ”Lugnande drog” tillverkar av ”majroni” och inte har några bieffekter. Hm …

baverkatt

2. Bäverkatten

Den heter ”bäverkatt”. Det är ju hur skönt som helst. Dess funktion i spelet verkar vara att … tja … fan vet. Simma och bli jagad, eller något sådant. Men ”bäverkatt” är ju ett sjusärdeles roligt ord. Smaka på det!

skvader

1. Skvader

Tjäder + hare = Skvader. Jag kan inte i min livligaste fantasi föreställa mig vad man kan använda denna varelse till i ett äventyr.
– Ni ser en Skvader.
– Verkar den hotfull?
– Ja, den spänner upp sin stjärtplym och blottar kanintänderna.
– Shit! Vi springer!

Skvader. I rest my case.

Topp 10: De gubbigaste svenska rollspelsomslagen

I alla tider har rollspelmakare och spelare undrat varför rollspelshobbyn är så dominerad av män. Här kommer svaret – de topp 10 mest gubbiga, grabbiga eller bara sexistiska omslagen från den svenska rollspelshistorien:

krilloan10. Krilloan (Äventyrsspel, 1991)
Vid en första anblick verkar det inte vara något skumt med det här omslaget. Men titta igen. Kvinnorna på bilden ägnar sig antingen åt att hångla, eller att stå i urringad klänning och se fromma ut. Männen, å andra sidan, får se tuffa ut med rustningar och svärd, skjuta pilbåge eller stå och … jag vet inte riktigt vad den lilla svartklädda killen gör, där nedanför det hånglade paret, men han är i alla fall påklädd och ser arg ut.

Budskapet till alla kvinnor är i alla fall: ”Kom och spela Krilloan, äventyrens stad, där du kan stå och se snygg ut — eller kyssas!”

elipam9. Elipam – Äventyrens stad (Lancelot Games, 1989)
Spontant är det lätt att tycka att det här omslaget är mer gubbigt än Krilloan ovan. En i princip helnaken kvinna som dansar framför ett gäng påklädda — och beväpnade — män. Återigen bedrar skenet. Ja, det är visserligen en stor bild på en porrig kvinna, men det är en kvinna som faktiskt gör någonting. Hon dansar magdans, en konstform som i vår värld är uråldrig och respekterad.

Men jag tror ändå inte att detta omslag lockade särskilt många nya kvinnliga spelare till hobbyn. Det är ju trots allt en stor bild på en naken kvinna.

jarnringen8. Järnringen (Äventyrsspel 1985)
Den här faller lite i samma kategori om nummer 9. Den nakna kvinnan står lite mer i bakgrunden (fast är ändå i fokus), och har en något mer realistisk kropp. Men budskapet är ändå tydligt: Kvinnor är något man tittar på, något som finns i bakgrunden medan männen ägnar sig åt spännande saker tillsammans med sina aprobotkompisar och ett och annat vildsvin. Det finns även en obehaglig underton i bilden — att mannen med pistolen ämnar skjuta kvinnan på scenen. Varför skulle han annars stå med ryggen mot henne och snegla lömskt över axeln?

handelsfursten7. Handeslfursten (Äventyrsspel, 1990)
”Oj, jag råkade ramla. Vilken tur att jag har så tight klänning, och att Mr. Muscle är här för att skydda mig!” Det här bilden är del av en hel subgenre i fantasykonsten – snygga damer som skyddas av anabola herrar. Kvinnan har ju ett svärd i handen, varför använder hon det inte istället för at bara ligga där och posera?

Åter igen en bild som sänder signalen ”Tjejer, det här är ett spännande spel där ni får ligga och porra er på marken!”

tempelherren6. Tempelherren (Äventyrsspel, 1990)
Ännu bild i samma tema som Handelsfursten (och samma äventyrsserie). En kvinna med uppdragen kjol sitter och väntar på att hennes muskulösa beskyddare ska döda den tentakeltungade demonen. Därefter blir det sex!

Inte nog med att kvinnan är klädd som en pinuppa (och det är väl egentligen inget fel med det), hon är dessutom det mest passiva jag sett på ett rollspelsomslag. Hon sitter i gaddamn baksätet och har händerna bakom ryggen. Går det att säga ”Jag är ett hjälplöst våp” på något tydligare sätt?

culdesacc

5. Cul de sac (Äventyrsspel, 1991)
Paris är förvisso kärlekens stad, men jag var inte på det klara att det var just den typen av kärlek som menades. Den lack och läder-bärande kärleken. Det här omslaget är extra illa, för kvinnan bär den typen av kläder som i verkligheten bara används i en helt annan typ av rollspel, på speciella klubbar, eller i en viss typ av barnförbjudna filmer. Det är liksom inget snack om saken, hon är sexdocka. Inget annat.

demonprinsen4. Demonprinsen (Äventyrsspel 1990)
Äventyrssviten ”Härskarserien” fortsätter att leverera, och slår här nya rekord. Den ständigt ansatta kvinnan har nu bröstvårtevisande lite kläder på sig och anstränger sig väldigt för att visa upp sina behag för mannen i höftskynket. Hon tycks dessutom ha någon sorts slavrelation till demonen, eller i alla fall vara varelsens fånge. Det enda som saknas är en kedja runt halsen.

Och värre blir det. Tillsammans med kvinnan på golvet ligger en juvel och lite skatter – demonens ägodelar. Det krävs inte mycket tankeenergi för att förstå upplägget: Om mannen i musklerna dödar demonen så får han a) en massa pengar och juveler, och b) en bystig kvinna. Kvinnan på denna bild är ett föremål. Hon har samma status som en ädelsten.

aventyrspaket113. Äventyrspaket 1: Svart duell/Skönheten och odjuren (Äventyrsspel, 1986)
Här har vi också en bild som spontant känns ganska ofarlig. Men detta är det enda av omslagen jag har tittat på där kvinnan faktiskt är i princip naken. Av en händelse råkar en hårtest dölja hennes fulltsändigt nakna bröst, och det är väl egentligen en tolkningsfråga om hon har trosor på sig eller om det bara råkar vara lite extra mycket skugga just där. Lägg till detta att hon håller i spjutet, inte som om det vore ett vapen och hon vill försvara sig, utan som om det är ett avlångt hårt föremål som hon vill smeka.

Det som slutligen chippar in Äventyrspaket 1 tredjeplatsen på denna lista är dock inget av ovanstående. Titta istället på det lilla nakna trollet i vänstra hörnet. Han som kontrollerande håller sin hand märkligt långt upp på insidan av den blonda kvinnans lår. En slump att alla nakna? Knappast.

ShowdownBerlin

2. Showdown: Berlin (NeoGames, 199?)
Neogames enda bidrag till den här listan går rakt på sak: En ung tjej i underkläder. En ung poserande tjej i underkläder som sakta håller på att dra upp sin genomskinliga kroppsstrumpe-grej. I bakgrunden (ett kontor) sitter en man och jobbar vid en dator.

Showdowns omslag är i alla fall ärligt i sin sexism. De flesta andra deltagarna på den här listan försöker på ett eller annat sätt ha med lite action och dramatik på omslagen. Icke Showdown. Här är det bara striptease rakt av, utan ens en tillstymmelse till actionalibi.

Till alla manliga rollspelare skriker omslaget ”Om du köper den här boken så kommer bönan på bilden att vilja sex med dig (eller i alla fall din rollperson). Kolla på henne, hon är kåt som fan!”. Till den kvinnliga köparen säger den, liksom så många andra av böckerna på denna lista, att ”Hey, gullet, så här snygg kan din rollperson vara om du köper Showdown.”

1 (delad). Wohlgoor – Urtidens spår (Lancelot Games, 1990) och Draculas hämnd (Äventyrsspel 1986)
Båda dessa omslag är så sjukt … fel … att jag inte kunde välja mellan dem. Båda får dela förstaplatsen.

Wohlgoor har vi ett klassiskt Slitz-motiv: En kvinna med djup urringning och ingenting på underkroppen står och skrevar i en sjö. I det här fallet har hon just plockat upp ett svärd ur vattnet. Men titta noga på svärdets grepp, närmare bestämt svärdsknappen. Påminner er inte knappens form om någonting?

Ja, det stämmer, Wohlgoors omslag föreställer en mycket lättklädd kvinna som riktar en dildo rakt mot sitt sköte. Man behöver inte ringa Fråga Lund för att ana vad hon gjort med svärdet under vattnet. Är det inte typiskt? I det enda omslag jag hittat där en kvinna faktiskt gör något med ett svärd, så är det bara för att använda det till att onanera.

Draculas hämnd då? Först och främst så är det här den enda svenska rollspelsprodukt som, mig veterligen, har en mördad kvinna på omslaget. Det finns gott om passiva, hjälplösa, offer till kvinnor — men här är hon faktiskt död. Och inte bara det: Hennes ben är suggestivt särade och kjolen är uppdragen, och om konstnären vill få mig att tro att de där hålen i halsen är det enda ställe där hon blivit penetrerad, så misslyckas han.

Draculas hämnd visar alltså en kvinna som blivit våldtagen och mördad. Det är svårt att göra det värre än så.