Läst 2009 (del 3)

Kommer ni ihåg januari? Ett helt år framför sig. Och nu är det snart jul igen.

Ack och ve, här kommer i alla fall de böcker jag läst de senaste tre månaderna. Datumet anger dagen då jag läste klart boken. Länken går till eventuell recension på piruett.se.

Aderton böcker. Lite av en formsvacka, kan man säga, om man jämför med 23 böcker under samma period 2008 och 36 st 2007. Visserligen läste jag en jäkla massa serier sommaren 2007, men ändå.

Sammanlagt ger det i alla fall 66 böcker än så länge i år.

Vad kan man säga om dessa böcker? Titlar du absolut inte får missa är The Walking Dead, Ondvinter, The Steel Remains och Mouse Guard 2. Bland de du bör sky som pesten finns Northlander och Corum.

Glada överraskningar var Ex machina och Desolation Jones. Jag hade nästan gett upp hoppat på Ellis. Det har länge känts som om att han bara pumpat ut blaj. Men Jones var riktigt bra, kanske beroende på att huvudpersonen påminde en hel del om Spider Jerusalem … och jag älskar ju Transmetropolitan.

Allt om allt en bra skörd. Deadhouse Gates och New Sun tog alldeles för lång tid att läsa, dock. Skyller på mina nya arbetstider.

De 10 galnaste grejerna i Sinkadus

Säga vad man vill om Sinkan, men det var en tidning fylld till bredden med stolligheter. Smaka på de här:

10. Omslaget till nr 13sinkadus13mini

Det är inte fulast, det är inte tråkigast. Det har inga nakna kvinnor, orgier i våld eller konstiga monster. Nej, omslaget till nr 13 är bara det mest röriga och förvirrande av alla Sinkanomslag. Det finns en miljard olika puffar i olika färger, typsnitt och storlekar. Inte en enda av dem linjerar med någon annan. När omslagsbilden dessutom är så där färgglad och plottrig, så får jag migränkänning när jag tittar på den. Vad gick fel? Var ateljén sjukdomshärjad och en färgblind praktikant fick rycka in? Frågor utan svar.

9. ”Karaktärsdrag” av Dag Stålhandske (nr 11)

Medelst 15 olika motsatspar, på 18-gradiga skalor, tycker Stålhandske att man ska fördjupa sin rollperson och liksom slå fast hur hon är som person. Använder man Dags tankar rakt av så kan man få mycket intressanta rollpersoner. Fromma änglar som samtidigt inte vill göra annat än slåss och ha sex. De olika motsatsparen överlappar varandra, liksom.

Det är ganska uppenbart att Dag fått sina giriga små labbar på Pendragon och försökt göra om det systemet för moral och livåskådning till DoD/Mutant. Utan att egentligen ha förstått hur Pendragons system fungerade. Istället för sju dödssynder mot sju kardinaldygder, har Dag bara slängt ihop en soppa av olika möjliga karaktärsdrag.

Av detta kan vi lära oss: Tänk först, skriv sedan.

8. ”Cybersurfare” av Michael Stenmark (nr 30)

Här har vi en kille som tagit det här med att ”surfa på nätet” lite väl på orden. Tydligen är det så att det i framtiden finns en subkultur av surfare som härjar i cyberrymden. Deras avatarer ser ut som surfare, de åker runt på surfbrädor och deras språkbruk inkluderar höjdare som ”great white” och ”cowabunga”. Och ”dude” får man förmoda. Dessa surfare hänger på diverse virtuella stränder, där de sysselsätter sig med att snacka skit och vänta på bra vågor.

Exakt hur det är tänkt att man ska använda dessa konstiga figurer i spel vet jag inte. Jag kan inte heller se någon direkt anledning till att man skulle vilja ha en cybersurfare som rollperson. De är helt enkelt för åttiotalsdownunder för att min hjärna inte ska vilja byta plats med levern.

7. ”Gekko” av Daniel Krauklis (nr 6)

Själva Gekkon, en ny varelse till Mutant, är bara tråkig. Tänk dig rubbitar, fast utan sting. Illustrationen är däremot helt freakish:

sink6faks2

Vad fasen är det där? En teddybjörn med armborst och Arnold-biceps? Fredriksson goes Rambo? Håll den borta från mina äventyr!

6. ”Vampyrninjan” av ?? (nr 5)

Om det finns vampyrer och det finns ninjor i en kampanjvärld, vad är väl då mer naturligt än vampyrer som är ninjor? I den här artikeln till Chock förklarar författaren att vampyrninjan, eller ”dödsninjan” som den också kallas, är helt superüberjävligt mäktig. Den är typ världens bästa karatekille, kan massor magi och är omöjlig att upptäcka. Varje tonårspojkes våta dröm. Om du någonsin har lirat Vampire så har du garanterat stött på en spelare med en vampyrninja som rollperson – så där var Sinkan före sin tid.

Just Chocks vampyrninjor kan dock drivas bort med en rå fisk, vilket lite tar udden av deras läskighet.

5. ”Tiger” av Anders Blixt (nr 3)

Enligt herr Blixt så är tigrar ett vanligt inslag i Pyrisamfundets Skandinavien. Vanliga, man-eating, tigrar. Tydligen så rymde en massa tigrar från zoo under katastrofen, och på den vägen är det. Detta är ju fullständigt kokobello. Hur många tigrar skulle det krävas för att kunna skapa en tigerstam som inte går under av inavel inom någon generation? Men okej, även om vi antar att radioaktiviteten gjorde tigrarna superfertila, hur stor chans är det ens att de förrymda tigrarna skulle träffa varandra? Säg att det finns 5 tigrar på Kolmården, och 2 i Eskilstuna och kanske någon till … Lycka till, pussy cat.

4. ”Drakflöjten” av Gunilla Jonsson (nr 6)

Det japaninspirerade äventyrets slutboss är en demon som heter Yakitori. Yakitori är en japansk maträtt. Så här lagar du yakitori (eller frammanar demonen, kanske?):

Grillspett
———–
2 kyckling bröst
4 vårlökar eller ung purjulök

– skär kycklingen i ca 2 cm tärningar
– skär vårlöken i ca 2 cm långa stänger
– alternera kyckling och vårlök på spetten

Grill- och dippingsås
————————
1 msk socker
2 msk sake
3 msk mirin
3 msk soya sauce

– blanda alla ingredienser och se till att sockret löser sig
– dela upp såsen så att del går till att pensla den råa kycklingen och den andra delen går i små skålar som kan anvåndas som dipping skålar.

Wasabimajonäs
——————-
3 msk majonäs
2 tsk wasabi
4 tsk vatten
olivolja

– blanda wasabi och vatten till en lös smet
– blanda den lösa wasabin i majonäsen
– blanda i olivolja tills majonäsen blir lagom lös

3. ”Radagasts hopp” av Thomas Friberg, Toralf Hällen och Måns Åkerlund (nr 9)

Inte så mycket på grund av äventyret i sig, utan mer för den här bilden. Vem tyckte det var en bra idé att rita en karta á la jardin secret. Var det medvetet? Var det en slump? Lägg även märke till de … referentiella … markeringarna på kartan. ”Till klyftan”, ”Pålar” … Ja ja, kartografen, vi fattar!

2. ”Tavernor och värdshus” av Lars-Åke Thor (nr 1)

Varför skulle man under några omständigheter vilja slumpa fram formen på borden i ett värdshus? När kan detta vara en vettig sak att göra? Jag kan inte föreställa mig en enda situation där jag som spelledare skulle känna mig lockad att låta slumpen avgöra om det är runda eller fyrkantiga bord som gäller. Och varför, åh varför, är det större chans att borden är runda (4/6) än fyrkantiga (2/6)? Hur hur hur kom Lars-Åke fram till dessa sannolikheter?

1. ”Kanoner” av Ingemar Wiklund (nr 9)

Herregud, jag kan inte beskriva hur fullständigt vansinnig den här artikeln är. Det finns så många led i galenskapen. Först att någon ens får för sig att skriva regler för kanoner så komplicerade att det tar minst en halvtimma att avgöra om man träffar eller inte – om man förstått matten. Sedan att någon på Sinkanredaktionen tar beslutet att publicera eländet. Det är nog det senare som är mest förbluffande. Hur tänkte de?

Hetast på piruett

Första halvåret 2009 har passerat som ett skenande godståg. Därför är det dags att dra i bromsen och blicka tillbaka. Så – tada! – lite statistik på vad ni har gillat under perioden 1/1–30/6.

De 10 mest besökta inläggen

  1. Sinkadusmåndag, del 1.
  2. Topp 10: De gubbigaste svenska rollspelomslagen.
  3. Fyra Spotify-invites borskänkes, för jag har inga vänner.
  4. Sinkadusmåndag, del 17.
  5. Sinkadusmåndag, del 20.
  6. Fantasyns största lögn.
  7. Sinkadusmåndag, del 21.
  8. Sinkadusmåndag, del 11.
  9. Sinkadusmåndag, del 22.
  10. Sinkadusmåndag, del 24.

De 10 mest kommenterade inläggen

  1. Sinkadusmåndag, del 20.
  2. Sinkadusmåndag, del 17.
  3. Sinkadusmåndag, del 24.
    Rollspel och kvinnosyn
    .
  4. Sinkadusmåndag: Halvlek.
  5. Sinkadusmåndag, del 14.
  6. Topp 10: De gubbigaste svenska rollspelomslagen.
  7. Sinkadusmåndag, del 21.
  8. Vilken jävla ångest.
  9. De 5 mest tragiskt oanvända rollspelsmiljöerna.
    Vem var den fetaste slutbossen i Mutant?
    Sinkadusmåndag, del 13.
  10. Best of wrnu: Sexistiska Snösaga.
    Sinkadusmåndag, del 11.

Som synes har Sinkadusmåndagarna blivit en succé. Trevligt. Jag tycker också det är lite intressant att de två ovanstående listorna inte överlappar till 100 procent. Man kan undra vad det beror på.

Läst 2009 (del 2)

Följande böcker har jag läst sedan slutet av mars i år (datumet inom parentes är dagen då jag läste klart boken):

24 böcker in alles. Total 46 böcker i år än så länge.

De 10 fetaste slutbossarna i Drakar och demoner

Alla bra traditionella rollspelsäventyr slutar med en smäll, ofta i formen av en slutstrid mot någon mäktig fiende.

Här är de tio mest tuffa, eller i alla fall minnesvärda, slutbossarna i Drakar och demoners historia.

10. Tatarus (i Dödens väg (1989) av Theodor Paues)

boss_tatarusTatarus är en ganska sterotyp ond magiker som blivit en dödsgast efter att ha dödats av en drake. Han har sedvanliga ambitioner på att erövra hela världen och styra med järnhand etc. Det som skiljer honom från sina artfränder är att han smitt ett magiskt svärd som gör honom övervinnerlig. För att besegra honom måste rollpersonerna hitta ett annat magiskt svärd som kan förstöra Tatarus klinga.

Slutstriden blir sedan en duell mellan de båda svärden, där det svärd som först går sönder förlorar. Rent berättarmässigt är det ganska häftigt, men på ett speligt plan suger det hårt. Svärden träffar alltid varandra, så det är bara att sitta och rulla skadetärningar till ett går sönder.

Det är med knapphet som Tatarus kvalar in på den här listan. Egentligen är det bara tack vare att han dödades av en drake som han finns med. Sånt ger alltid lite tuffhetsbonus.

9. Lepera (i Spindelkonungens pyramid (1982) av Anders Johansson)

Lepera är en spindel. En monstruös och väldig spindel som är ”med god marginal det vidirigaste spelarna sett någonsin”.

Lepera har ingen personlighet eller historia. Han (för det är en han) väntar lugn i sin lilla håla på att få döda förbipasserande rollpersoner. Detta gör han medelst attacken ”Riv & slit” två gånger per runda. Spindelstackaren kan även använda besvärjelsen SKINGRING för att hålla bångstyriga magiker på mattan.

Okej, Lepera är väl ingen höjdarboss, men han får ändå vara med på listan av historiska skäl.

8. Dakoth (i Mörkrets hjärta (1986) av Michael Petersén)

Dakoth är en 175 år gammal magiker som har ambitionen att ”sprida dödens förkunnelse över världen”. Det kan aldrig sluta väl. Dakoth ägnar större delen av sina dagar åt att hänga i en labyrint och vakta rubinen Mörkrets hjärta vilken innehåller själen till Herz — ledaren av mörkrets gudar. Till sin hjälp har han en magisk stav av människoben som är laddad med blixtar och mörker och eld och allt möjligt, samt en jäkla massa besvärjelser.

Han ser inte mycket ut för världen men får pluspoäng för att han tillber ”döden och förruttnelsen som sina högsta gudar”. Och för att han bor i en labyrint.

7. Skelettkonungen Sulvanaha (i Eldsjäl (2004) av Theodore Bergquist och Jonas Lindström)

Sulvanaha var en gång son till den store alvkungen Wellithel. Han dog i strid mot en frutansvärd best till drake och begravdes enligt alla seder och bruk i ett gravvalv. Tyvärr hade Sulvanaha oturen att århundraden senare väckas till liv av den bortomvärldsliga ondska som kallas Den svarta solen.

I strid använder Skelettkonungen ”Ilkarja – trollkraftsbågen”, ett magiskt vapen som kan förvandla de flesta äventyrare till vandrande nåldynor innan de ens hinner säga ”Vad hette du sa du?”

Sulvanaha inte kanske rent formellt är Eldsjäls slutboss … det är lite svårt att utläsa hur äventyret är tänkt att spelas, och då har jag ändå läst igenom det två gånger. Rent handligsmässigt är det förmodligen ”Entiteten” Kaan Tyrdic, men han är en sån där tråkig människa som blivit besatt av onda krafter. Skelettkonungen är betydligt coolare, och fungerar mer som en slutboss dramaturgiskt.

6boss_kungen. Kungen (i Cirkus Kad (1997) av Johan Sjöberg)

Kungen är en maktfullkomlig och hänsynslös cirkusföreståndare. Han är ingen magiker eller halvgud utan bara en halvgalen snubbe som slåss med yxa. När rollpersonerna drabbar samman med honom får han undsättning av en hel cirkus, bland annat ”galningstämjaren” Ishtan, den levande kanonkulan Lot, ”Chronopias starkaste kvinna” Lia och en hel drös ”galningar” och akrobater.

Som ensam slutboss har Kungen inte mycket att hämta, men tillsammans med sin cirkus utgör han en spektakulär fajt. Hur kan man motstå att tampas med folk som förvandlat sina egna kroppar till instrument?

5. Mâlkuth (i Demonprinsen (1990) av Michael Petersén)

boss_malkuthMâlkuth var ursprunligen en människa men har lagt det bakom sig och är numera en demonprins med 20-40 i alla grundegenskaper. Mâlkuth härskar över helvetets nionde krets, Kaos, och bor i ett fäste som kretsar kring en enorm virvel av kaotisk magi. Demonprinsen är en lömsk jävel som planerar att sinomtid ta över hela helvetet och förmodligen gärna hela Altor.

Han behärskar en imponerande mängd magi men drar sig inte heller för att slåss med sitt magiska kortsvärd. Att bara beväpna sig med ett kortsvärd tyder på en kaxighet av sällan skådad rang. Tyvärr saknar Mâlkuth det där lilla extra för som förvandlar en biffig slutboss till en minnesvärd studie i spelarförnedring.

Nackdelen med demoner är också att de är just demoner. Det är svårt att hitta på en häftig bakgrund. En demon är liksom en demon. De blev inte onda för att de utnyttjades av sina mormödrar, de blev onda för att de är demoner.

4. Blodughadda (i Snösaga (2001) av Theodore Bergquist och Jonas Lindström)

boss_blodughaddaBlodughadda är en mobbad isjätte som ger sig i lag med den extremt onda kraften Den svarta solen och dess representant Snödrottningen. Blodughadda sår split och sprider död vart han än kommer, drar in världen ett stort krig, skövlar och härjar och är sådär härligt brutalt ond.

Jätten representerar den råa styrkan på den här listan. De flesta slutbossar brukar vara magiker av ett eller annat slag, men Blodughadda litar på sina muskler och sitt svärd. Visst är han skyddad av lite magiska prylar och några drakulvar, men det är mest för att rollpersonerna ska kunna besegra någonting alls i slutstriden.

Om du tvivlar på ”Blodis” badasshet så kan det vara på sin plats att berätta att innan rollpersonerna får slåss mot honom så har de redan tvingats fajtas med en drake, en odöd drake, en dödsgud och en hel armé av förfrusna orcher.

3. Siratsia (i Barbia (1989) av Marcus Thorell)

boss_siratsiaSiratsia är en galet mäktig magiker. Hon är dryga 700 år gammal men stoppade sitt åldrande när hon var 26 genom att trolla bort det till en annan dimension där tiden inte existerar. Ja, Siratsia har en ”ingentingbesvärjelse” som gör att hon kan förvisa vadsomhellst till denna mystiska dimension. Däribland, tydligen, processer i sin egen kropp.

Som om inte det vore nog så bor hon i Skymningsros, ett slott gjort av illusioner som byter plats varje natt och är allmänt överjävulskt svårt att hitta och ta sig in i.

Hennes mål tycks vara att erövra Barbia, och kanske hela världen, och skapa ett perfekt utopiskt samhälle genom att trolla bort allt hon inte gillar med sin ”ingentingbesvärjelse”. Kan man trolla bort åldrande kan man väl trolla bort ondska?

Siratsia är rustad till tänderna med magiska föremål och artefakter — var och en i sig kapabel att mosa de flesta rollpersoner — och beskrivs som ”så pass farlig att det är frågan om hon överhuvudtaget ska vara närvarande” i slutet av äventyret. Exakt vad poängen med är med en slutboss som inte går att besegras — och kanske inte ens är hemma — övergår mitt förstånd.

I övrigt är Siratsia en ganska stereotyp ”ond kvinnlig magiker”. Jättesnygg, ”förföriska ögon”, förtjust i att kontrollera folks tankar och känslor, mycket skicklig på illusioner och illustrerad av Håkan Ackegård.

2. Vicotnic (i Nidland: Slutstriden (1991) av Johan Sjöberg)

boss_vicotnic

Till skilnad från Siratsia har Vicotnic redan lyckats erövra ett land, Nidland, som han styr med järnhand. I likhet med Siratsia är även Vicotnic en sjukt übermäktig magiker med minst 35 i FV i alla magiskolor. Han behärskar alla besvärjelser som någonsin publicerats till DoD och slåss med ett magiskt tvåhandssvärd han kallar för Hytrang.

Det som gör Vicotnic riktigt fet — bortsett från att han har en hel jäkla armé, ett helt jäkla land, till sitt förfogande med riddare, monster, galna präster, demoner, levande rustningar och gud vet allt — är att han är en uråldrig varelse som levde långt innan alver och människor ens var påtänkta. Hans mål är att erövra hela världen och döda alla jobbiga gudar som mobbat honom under årtusendena. Han är exakt 12456 år gammal så det har hunnit bli en hel del omgångar av ”fängslad i helvetesdimension” och liknande. Det ger en del street-cred.

Vicotnic är ytterligare en slutboss i kategorn ”Går förmodligen inte att besegra”. Ett minus.

1. Shagul (i ”Konfluxsviten” av Erik Granström)

boss_shagulShagul är en sån där slutboss som man aldrig kan vara säker på att man dödat. Det kanske bara var en klon! Shagul är så pass fet att han de gånger han beskrivs med värden så görs det med klausuler av typen ”Det här är bara en del av Shaguls färdigheter”.

Han är så galet mäktig att han bara kan dödas om, typ, stjärnorna står rätt och rollpersonerna råkar ha rätt magiska vapen, haft sex med alla sorters däggdjur på planeten, klarat av fyra mordiskt svåra äventyr och om spelledaren är på bra humör.

Och det tar inte slut där: Shagul har lurat döden, och tiden, och gudarna och förmodligen även rollpersonerna. Vad han är ute efter kan man bara gissa, men det börjar med världsherravälde och slutar med ond bråd död för rollpersonerna och alla de känner och håller av. Typ.

Shagul är inte en snubbe som man muckar med.

WANTED!

De här böckerna är uppsatta på min bevakningslista på Adlibris.

  • Joe Abercrombie, Best served cold
  • Cory Doctorow, Makers
  • Warren Ellis, Newuniversal: Shockfront
  • Neil Gaiman, Absolute Death
  • Robin Hobb, Dragon keeper
  • George RR Martin, A dance with dragons
  • Terry Pratchett, Unseen academicals
  • Patrick Rothfuss, Wise man’s fear
  • Bill Willingham, Fables volume 12: Dark ages
  • Bill Willingham, Peter & Max
  • David Petersen, Mouse Guard: Winter 1152

Vilka böcker väntar du på?

Läst i år (del 1)

Så var det åter dags för min mångåriga tradition att skriva kvartalsrapporter över mitt läsande. Datumen nedan motsvarar den dag jag läste klart boken, och länkarna går till eventuella inlägg här på piruett.

Så, utan omsvep, de här böckerna har jag läst 1 januari till 31 mars 2009:

Allt som allt 22 böcker. Bäst: A feast for crows och Mig äger ingen. Sämst: Luftslottet som sprängdes och Efter lägereldarna.

Jag tyckte i alla fall att Clarkes bok var bra

Jag har hängt mycket på Librarything idag. Där hittade jag denna lilla lista över de böcker som oftast har taggats som ”unfinished” — alltså ej avslutade böcker.

libtag

De gröna bockarna betyder bara att jag äger boken, och har egentligen inget med själva listan att göra (även om jag måste erkänna att jag inte lyckades ta mig igenom vare sig Kavalier and Clay eller Karamazov).

Jag tycker det är roligt att så många klassiker ligger högst upp på listan — klassiker och tjocka böcker.

Sju bevis på att Neotech 1 inte har åldrats med värdighet

Det svenska cyberpunkrollspelet Neotech släpptes i sin första version 1993. Det är 16 år sedan. Känns kanske inte så avlägset kan man tycka. Men tro mig: 1993 var en annan värld. Det finns få saker som blir daterade snabbare än näraframtidsvisioner (spelet är tänkt att utspela sig år 2051).

Här är 7 tecken på att Neotech, tja, publicerades för 16 år sedan.

7. Subkulturerna som gick upp i rökneotech1

Hiphopare? Emo? Brat? Nej, i Neotechs framtid existerar inget sådant. Där går de flesta klädda i ”jeans och tröja/skjorta”. Uniformer och läderklädsel av olika slag tycks vara de två största subkulturerna 2051.  Är man lite alternativ så glider man runt halvnaken, i mjukisbrallor eller klär sig som en hippie

Det känns dessutom väldigt 1993 att man ska slumpa fram sin rollpersons klädstil.

6. Money money moneyneotechpengar

Finns det något som är karaktäristisk för 90-talets cyberpunk så är det att valutor har fått nya namn. Men ärligt talat, vilken riskbank med självrespekt skulle kalla sina stålarsh för ”Q-francs” eller ”Neo-Yen” (som dessutom verkligen är en klyscha — fanns det inte Neo-Yen i Neuromancer?).

Den skandinaviska kronan är också en rolig historia. I framtiden har tydligen alla skandinaviska länder gått ihop till en stor federation. Woho! Skandinavismen lever! Eller något.

5. Min tv är mindre än din tvneotechtv

År 2051 har utvecklingen av tv-apparater regraderat till 2002 års nivå. Bara det att det finns regelrätta tv-apparater om 40 år känns inte helt sannolikt. Och för att göra det ännu värre så finns det en lång lång lång lista med massor och åter massor av olika tv-kanaler man kan — så klart — slumpa fram med en tärningskombination.

4. Klor är coolt

neotechklor

I Neotechs värld finns det cybernetik, alltså olika typer av avancerad teknologi som opereras in i människokroppen. Även om detta blir möjligt i framtiden så tror jag aldrig aldrig att vi kommer att få se fungerande Wolverine-klor. Seriöst, de skulle slitas bort vid första hugget.

Vad är det med klor och 90-talet egentligen? Allting hade klor 1991-1997.

3. Amerikas förskingrade staterneotechkarta

Att USA splittras är nog en av de vanligaste framtidsscenarierna man kan stöta på just nu. Men 2051 har landet splittrats lite väl finkornigt. Utah som en egen nation? Kom igen, liksom, Första Mormonska Teokratin eller vad?

2. Obama vem?neotech2009

Att det fortfarande skulle vara konflikter i Afrika 2009 var nog inte svårt att gissa ens 1993. I övrigt låter jag texten stå för sig själv.

1. Vi kan inte komprimera filer i framtidenneotechcd

Publiceras utan kommentar.

De 10 coolaste monstren i den svenska rollspelshistorien

Det har funnits svenska rollspel i snart 30 år. Under den tiden har det producerats mängder och åter mängder av monster, varelser och kreatur för att fylla spelarnas omättliga behov av nya saker att slakta. De flesta av monstren glömmer man bort direkt efter att man läst om dem och andra är så hiskligt larviga att de aldrig kommer till användning. Men vissa sticker ut från mängden. De är mer originella, häftiga, ja helt enkelt coolare. Här nedan presenterar jag den svenska rollspelhistoriens tio coolaste monster. Håll till godo.

(Grundkravet för att kvala in på listan är att monstret ska finnas beskrivet med grundegenskaper eller annan speldata, samt vara illustrerat.Varelsen bör inte heller vara tänkt att användas som en spelbar ras.)

ionacht

10. Ionacht (i Ilian – intrigens härskarinna)

Mutant Chronicles nefariter är i allmänhet inte så coola, om man inte gillar röda s&m-muskelbyggare. Ionacht är däremot något man stolt kan hänga i julgranen. Han är 180 cm lång, och därmed en dvärg i nefaritsammanhang. Bara ordet ”nefaritdvärg” är ju coolare än vilken Michael Bay-film som helst, men det tar inte slut där. För att kompensera för sin ”missbildning” är Ionacht hårdare, smartare, elakare och grymmare än alla sina mer storväxta syskon. Med våld, list och underhandsaffärer har han tagit makten över i princip hela Venus (eller om det var Merkurius, eller någon annan sån där liten planet). Det är inte illa pinkat för en 180 cm lång röd dvärg.

Som en bonus går han — enligt bilden ovan — klädd i ”fantasyboots”, vilket bara det skulle ha räckt för åtminstone ett hedersomnämnde på den här listan.

kalydon

9. Kalydon (i Monsterboken II)

Kalydoner är vita eldsprutande vildsvin med elefantliknande betar. De förmodas vara resultatet av ”någon magikers vidriga experiment och manupilationer av vanliga vildsvin”. Låt gå för att experimenten kan ha varit vidriga, men resultatet är i alla fall läckert värre. Ett eldsprutande vildsvin, stort som en oxe, är inte något man muckar med ostraffat.

Faktum är att nästan alla varelser blir coola om man gör dem eldsprutande. En het andedräkt skulle till och med förvandla en vanlig duva till kvarterets hårding. Lägg till detta att vildsvinet, näst katten, är det coolaste djuret så börjar du ana vidden av kalydonens tuffhet.

Vill man vara cynisk så är kalydonen dessutom en vandrande barbeque. Vilket är trevligt.

demonkatt8. Demonkatt (i Monsterboxen)

Egentligen är det taskigt att kalla demonkatter för demonkatter. De är inte demoner! De är bara vanliga skogskatter (1 tuffhetspoäng (tp)) som förvandlats (1 tp) till mordmaskiner (1 tp) när en meteor slog ner (1 tp) i skogen där de bodde.

Slå den bakgrundshistorien om ni kan.

Dessa katter är 1 meter i mankhöjd, har knivliknande klor och sylvassa huggtänder, päls tjock som en rustning och ett luktsinne som gör att de känner doften av ett byte på flera hundra meters håll. De attackerar alla som kommer in i deras revir och är helt enkelt mardrömmen för vilken ailurofobiker som helst.

grip

7. Grip (i Jorges bestiarium)

Det finns många varianter av gripen, men sättet de skildras i Riotminds Jorges bestiarium till Drakar och demoner 6 slår det mesta. Där de stäpplevande rovdjur som inte gör så stor skillnad på renar och människor. Allt är liksom mat för dem. Stäppfolket gör dessutom pilspetsar av gripens klor. Vad kan man säga? När någon gör vapen av ens lik, då vet man att man är cool.

Överlag så är gripen av de få ”blandvarelser” som verkligen fungerar. Hippogrif? Bläj. Mantikora? Pah! Chimera? Larv. Nej, ge mig en grip vilken dag som helst.

drakar

6. Drake (i Drakar och demoner 1981)

Genom åren har det dykt upp många sorters drakar i rollspelshobbyn. Logedragar, järndrakar, jorddrakar, skuggdrakar, odöda drakar, elddrakar … fler drakar än man någonsin kan behöva. De är väl alla trevliga på sitt sätt, men vill man ha en riktigt cool drake får man gå tillbaka till de gamla urkunderna — närmare bestämt det första Drakar och demoner från 1981.

Denna varelse är själva essensen av en drake: egoistisk, lynning, gririg, dödlig. De ”ÄLSKAR skatter” och hämnas skoningslöst på dumma rollpersoner som stjäl från dem. De sprutar eld — eller gift, om man så önskar — och varenda en av deras kroppsdelar kan knocka även den sturskaste äventyrare.

För att understryka exakt hur cool och dödlig draken så visar illustrationen bara en nykläckt drakunge — som för att säga ”Ni är inte redo för att se hur cool en fullvuxen drake är”.

Respect.

svartnisse5. Svartnisse (i Monsterboken)

Svartnissarna är de minsta av Drakar och demoners alla svartfolk (orcher, troll, resar m.fl.). Jag misstänker att namnet är en tribut till ”tomtenisse”.

Svartnissarna är svaga, utmärglade, fega och ynkliga. Inte så goda förutsättningar för coolhet.

Skenet bedrar. Svarnissarna är de listigaste av alla svartfolk — deras feghet blir till bränsle för påhittiga bakhåll och tjuvnyp. Riktigt coola blir de först med kampanjboken Svartfolk, där man får reda på att de använder allt möjligt bråte som vapen, men har en förkärlek för att slåss med kniv och gaffel. De använder till och med speciella stridsgafflar. Hur coolt är inte det? Tänkt dig att en hord svartnissar beväpnade med gafflar kommer rusande mot dig … då känns ett gäng orcher, eller varför inte några troll, mer lockande.

bil

4. Mördarbil (i Nattens fasor)

En mördarbil är en ond ande som tagit kontrollen över en vanlig personbil. Den kan, utan hjälp av en förare, köra runt efter egen vilja, hur länge som helst (den behöver ingen bensin). Den är dessutom extremt svår att förstöra, för den kan reparera sig själv. Man måste i princip spränga bilen i småbitar för att bli av med den.

Mördarbilar fungerar på så stätt att de utser ett offer, till exempel dig. Därefter börjar bilen en långdragen psykningskampanj. Den förföljer sitt offer, åker sakta förbi offrets bostad om och om igen, smyger sig på och varvar upp motorn när offret är på väg över gatan. Bilen gör allt för att få den utvalde att ur ballans.

Sen inleder den fas två, och börjar projicera drömmar. Offrets nattsömn förvanldas blir en plåga med ständiga mardrömmar om att bli jagad av en bil längs mörka vägar, en bil som bara kommer nämre och närmre, som inte går att komma undran.

Slutligen slår mördarbilen till och kör över sitt utsedda offer när personen minst anar det. Pang bara — instant roadkill.

runsten

3. Runstenstroll (i Jorges bestiarium)

Ett runstenstroll är ytterligare ett i raden av varelser som har någon galen magiker att tacka för sin existens. Nu mera har de dock slagit sig fira och skapar själva nya exemplar av sin ras genom att försiktigt knackra fram dem ur berget.

Runtrollen är stora stenvarelser täckta av runor och inristade mönster av alla de slag. De är fredliga till naturen, vilket är tur för deras omgivning. Om man bortser från saker som att de är stora, starka och gjorda av sten så ökas deras coolhetsfaktor markant av att runorna de har inristade i sig är magiska. Runorna kan ge alla möjliga förmågor — från att göra trollet mäktigare när månen skiner, till att krossa alla vapen som träffar det, till att ge trollet förmågan att gå rakt igenom sten.

De är alltså levande, magiska runstenar. Det är svårt att slå, om man snackar coolhet.

landhaj

2. Landhaj (i Mutant)

Hajar är coola, fråga vilken 8-åring som helst. Hajar som simmar på land, genom jorden, måste alltså vara ännu coolare. Flera magnituder coolare. Om man har respekt för vattenlevande hajar, vad har man då inte för en firre som hugga av en benen mitt på Götgatan?

rubbitar

1. Rubbitar (i Mutant 2)

Om man tar något litet och mesig, och vänder på steken så att det blir starkt och tufft så slår coolhetsfaktorn i taket direkt. Rubbitar förkroppsligar detta fenomen.

En rubbit är en intelligent kanin (eller hare?) som går på två ben och har armar. De är betydligt större än sina fyrbenta släktingar, kanske strax över en meter långa. De använder sig av alla möjliga redskap, från ångkraft till krutvapen till telegrafer, och har ett underjordiskt samhälle som är minst lika välutvecklat som hos Mutantskandinaviens människor.

De är dessutom väldigt krigiska av sig. Rubbitar hatar nämligen köttätare. Alla köttätare — katter, vargar, uttrar … och människor. De är ständigt rädda att köttätarna ska komma och äta upp dem, och resonerar att anfall är bästa försvar. Därför har de förklarat ett evigt krig mot alla köttätare, ett krig som de bedriver organiserat och målmedvetet. Rubbitarna för en avancerad gerillakrigföring mot i princip resten av världen. De saboterar, massakerar, spränger, underminerar och infiltrerar. De tänker inte vila förrän den sista köttätaren är död.

Rubbitar är alltså paranoida ramboninjor. I kaninform. Jag kan inte tänka mig något coolare.