De fem mest inspirerande rollspelsprodukterna of all time

pta_cover5. Primetime Adventures (Dog-eared design, 2004)

Första känslan när jag läste denna lilla nätta bok var ”MAN KAN GÖRA VAD SOM HELST, WOOOOOOOOO!” Och den känslan består – i PTA är det bokstavligt talat bara fantasin som sätter gränser. Spelet var en av mina första kontakter med indie-scenen och hela upplägget fick hjulen att börja snurra i huvudet på mig. Det var som om någon plötsligt visat mig ett helt nytt sätt att rollspela. Även själva greppet att spela som om man var inne i en tv-show med klippningar, zoomning och fan och hans moster kändes så jäkla läckert.

Även om jag inte spelar PTA i dag så har jag tagit med mig många av idéerna jag först upptäckte där till andra spel.

sotc-2204. Spirit of the century (Evil Hat Productions, 2006)

Oj vad jag gick igång på det här pulpiga spelet. Inte själva spelvärlden, men systemet och framför allt sättet att göra rollpersoner.Först och främst är skapandet en gruppsyssla, vilket jag gillar, men det häftigaste är att man ska beskriva de böcker ens rollperson figurerat i – och vilka gästspel den gjort hos de andra spelarnas rollpersoner. Man hittar på ett par pulpiga titlar, t.ex. ”Jamie McCracken and The Fist of Ra” och ”Jamie McCracken and The Dutchess of Samarkand”, och sedan spånar man ihop vad som hände i dessa böcker. På så vis får man en bakgrundshistoria och definierar sin rollpersons egenskaper på en och samma gång. Oerhört roligt och inspirerande.

23103. Vampire the Masquerade 2nd edition (White Wolf, 1995)

VtM var första gången jag kom i kontakt med en metaplott – en intrig som är en essentiell del av spelet och går som en röd tråd genom i stort sett alla tillbehör. Detta var extremt spännande för mig, som var van vid Äventyrsspels ganska torra regelverk, och fick mig hamna i någon sorts kreativ vampyrfrenesi. Det bidrog att VtM var, som jag mins det, väldigt välskrivet. Det lurade äventyrsuppslag i varenda paragraf, och sjäva terminologin – ”Antediluvian”, ”Methusela”, ”Camarilla”, ”Gehenna” – kändes så fräsch och lockande. För att inte tala om omslaget: En grön bok med en ros på framsidan. En ros! Det här, kände jag, var verkligen en helt ny typ av rollspel.

När det gäller metaplotten så är den så här i efterhand ett praktexempel på hur man inte ska göra. Istället för att bli något spännande och roligt utvecklades den till ett gytter av information som blev omöjligt att överblicka. En del tillbehör gick knappt att använda om man inte slaviskt följt tidigare böcker och i slutänden hade man ingen aning om vad som egentligen pågick. Det blev ett detektivarbete. Under en period i slutet av 90-talet prenumererade jag på mejllistan VAMPIRE-L där folk egentligen mest ägnade sig åt att pussla ihop olika ledtrådar från olika Vampire-böcker i något sorts desperat försök att förstå den där jävla metaplotten. Så ska det ju inte behöva vara.

Men grundboken Vampire the Masquerade 2nd edition var ett fantastiskt stycke inspirerande rollspelskonst, och gav mig några av mina allra bästa rollspelsupplevelser.

image2. Monsterboken (Äventyrsspel, 1985)

Den första Monsterboken till Drakar och demoner ser inte mycket ut för världen i dag, men när jag först fick mina vantar på de var det som att korka upp en skumpasflaska av idéer. Bilderna, dessa fantastiska bilder, var det häftigaste jag hade sett. Än i dag gillar jag att titta på dem. De korta varelsebeskrivningarna var allt man behövde: Pang på rödbetan. Jag tycker fortfarande att det finns stora förtjänster med den här typen av ”klassiska” monsterböcker. ”Zoonernas zoologi”, ”Jorges bestiarium” och andra, mer beskrivande, kreationer är absolut roligare att läsa, men i Monsterboken behövde man inte ta sig igenom två uppslag text för att förstå poängen med ett monster. Bilden, statsen och de 400 tecknen info var allt man behövde. Monsterboken var skriven för att användas nu och det gillar jag skarpt.

mutant19841. Mutant (Äventyrsspel, 1984)

Mutant var mitt första rollspel och måste därför vara med på den här listan. Spelet är faktiskt en värdig kandidat även utan nostalgiskimmrande glasögon: Med väldigt enkla medel målar boxens två böcker upp fantastisk värld med mängder av möjligheter. Varje bild berättar en historia eller ger en idé. Varje text andas på något sätt möjligheter, en känsla av att det här kan jag också göra, det här kan jag använda. Världbeskivningarnas sparsamhet öppnar upp för nästan obegränsade möjligheter. Man fick en ramberättelse och några krokar – och det var allt som behövdes.

Den tuffaste slutbossen i Mutant

Trodde ni att jag glömt bort det här inlägget? Korrekt. Rosévin och fint väder påverkar blogglusten negativt.

Men nu är det dags för det stora avslöjandet: Tidernas fetaste Mutant-slutboss är Dråparträdet i Uppdrag i Mos Mosel! Ja, den fetaste bossen står att finna redan i det första äventyret till den första versionen av spelet.

Dråparträd + LilVad?

Dråparträdet är en köttätande växt med människoliknande frön kallade Lil. Fröna skapar inte bara nya dråparträd, de hämtar även föda till trädet — mänsklig föda. Ett dråparträd är upp till fem meter högt och har 2T4 grenliknande tentakler som paralyserar de stackars krakar som hamnar i deras grepp.

Med 50-80 kroppspoäng och bark som absorberar 4 SP så är Dråparträdet det mest svårbesegrade monstret som beskrivs in Mutants grundregler. Addera upp till nio attacker per runda och ett posse av ständigt närvarande Lil så inser vem som helst att ett dråparträd inte är någon jäkla mesig ent. Dråparträd är enter as envisioned by Michael Bay.

Äventyret

I Uppdrag i Mos Mosel har ett stort antal Lil infiltrerat den lilla byn Mos Mosel och sakta ersatt byborna med växtkloner. Rollpersonerna får i uppdrag av den legendariska mogulen von Rijn att undersöka varför han inte får lika mycket pengar från Mos Mosel som han hade förväntat sig (även om han uttrycker sig annorlunda). I den lilla byn upptäcker rollpersonerna att något inte står rätt till och innan de vet ordet av hamnar de i en gammal biobunker fylld av allehanda högteknologiska faror. De får slåss mot några Lil innan slutstriden. Sen smäller det:

Rummet ni träder in i är det största hittills. Nästan hela rummet är en stor bassäng med mycket mörkt vatten. Mitt i bassängen finn en plattform av grå sten. På plattformen finns något som liknar ett grågrönt träd med 5 långa, gråbruna tentakelliknande grenar. ”Trädet” är ca 3 meter högt och 3 meter tjockt. ”Grenarna” rör sig sakta fram och tillbaka.

I väst och öst finns nedrasande brofästen som uppenbarligen lett ut till plattformen. Större delen av rummet är halvmörkt, men ni tycker er se skepnader som rör sig i mörkret.

I norr finns en dubbeldörr, och i taket ser ni några metallrör. Ni känner en svag doft av grönsaker i hela rummet.

Skepnanderna i mörkret är fem Lil beväpnade med kortsvärd. Ja, kortsvärd. I denna högteknologiska fornlämning har de levande grönsakerna på något sätt hittat kortsvärd att slåss med. Var? Om jag idag skulle vilja skaffa ett kortsvärd … går jag till Plattan då? Ich weiss nicht.

Nåväl. Den här slutstriden har allt man kan önska: en stor orörlig fiende, fyra mindre rörliga motståndare, en bassäng, rasmassor, metallrör i taket. Allt är upplagt för en spektakulär Erroll Flynn-inspirerad actionscen. Tyvärr supportade Mutants regelsystem inte någon annan sorts strid än tennismatch, men tanken var i alla fall god.

Varför?

Dråparträdets största förtjänst är att det är fullständigt oväntat. Slutbossen är ett träd. Inte ett muterat helvetesmonster, galen robot, psionisk dödskult, politisk konspiration eller någon annan sorts vidunder. Fienden är ett träd. Det hade varit så enkelt för författaren att bara slänga in någon sorts science fiction-drake men istället blev det ett träd.

Finns det något mer skrämmande för den svenska naturromantiska själen än ett ont träd? Ett träd som slukar människor, kopierar människor? Ett träd som beter sig som människan själv i all dess egoistiska härlighet? Vi vill så gärna tro att naturen är vacker och om inte god så besjälad med gudomlig likgiltighet. Uppdrag i Mos Mosel spelar på just dessa känslor och därför blir dråparträdet inte bara en attack på den lilla byn, utan ett frontalangrepp på en av svenskhetens grundpelare: naturen är vacker och bra. Dråparträdet är en skoningslös spegel där vi kan se oss själva i all vår hycklande naturkärlek.

Respect.

Fråga

Vem skrev det här äventyret?

”Rollspel – din nya hobby”

Plötsligt låg det bara där på vindsgolvet, reklambladet från 80-talet. Skulle gissa att det är från vintern 84/85 eller eventuellt våren 85.

Texten känns så oskyldig och snäll att den tycks komma från ett annat århundrade … öh … vilket den ju faktiskt också gör. Smaka på formuleringar som ”Människor, mutanter och robotar kan hjälpa eller stjälpa dig på ditt uppdrag”. Mutant i ett nötskal.

din_nya_hobby_1

din_nya_hobby_2

Klassiska rollspelsomslag från en tid som aldrig fanns

Det första svenska rollspelet Drakar och demoner gavs ut 1966 av det Sundsvallsbaserade förlaget Äventyrsspel. Spelet var ett 32 sidor tjockt häfte som ofta kallats taffligt och amatörmässigt, men som tydligt präglades av författarnas entusiasm och skaparglädje.

drakarochdemoner1966Försäljningen av Drakar och demoner gick rätt uselt och Äventyrsspel bytte snabb strategi och riktade in sig på sällskapsspel som Drömpiraterna och Apfnatt. Det dröjde hela fem år — till 1971 — innan förlaget lyckades få ut nästa rollspel: Mutant. Spelet var avsevärt mer ambitiöst än DoD och inkluderade bland annat en komplett spelvärld och ett scenario, Jakten på Mos Mosel. Mutant gavs ut som 228-sidig inbunden bok, något större än pocketformat.mutant1971

Mutant sålde något bättre än föregångaren Drakar och demoner men kan ändå  inte betraktas som annat än en ekonomisk flopp för Äventyrsspel. Spelet trycktes i en i sammanhanget gigantisk upplaga (något som i efterhand har skyllts på ett slarvfel i tryckeribeställningen) som mestadels stod och samlade damm i Äventyrsspels källare.

Detta bakslag fick förlaget att helt överge rollspel och bara ägna sig åt de mer lönsamma sällskapsspelen. Under 70-talet publicerade de klassiker som Ritz, Boombaa, Kungens juveler samt det extremt framgångsrika, men i efterhand hatade, Strippklubben.

Inte förrän i slutet av 70-talet började Äventyrsspel fundera på rollspel igen — inspirerade av konceptets popularitet i utlandet och vitaliserade av nya eldsjälar i företaget. Resultatet släpptes 1980 och fick titeln Kult. Med ena ögat på  den nyligen blomstrande datorspelsbranchen gav Äventyrsspel ut Kult i en låda. Spelet, lanserat som ett vuxet skräckspel, blev en succé bortom alla förväntningar.

kult1980

Kults framgångar gjorde att spelet uppmärksammades för sitt kontroversiella innehåll. Intressegrupper från den kristna högern lyckades med hjälp av media driva igenom ett lagförslag som förbjöd försäljning av Kult (eller spel med Kults innehåll) och som i förlängningen kom att innebära ett förbud mot alla rollspel i Sverige.

När förbudet hävdes i slutet av 1994 var intresset för rollspel enorm i riket. Äventyrsspel — vid det här laget i princip ett helt nytt företag; ingen av grundarna jobbade längre kvar — var inte sena att slå mynt av intresset. I januari 1995 släpptes en ny version av Mutant (vanligen kallad Mutant 95) som egentligen bara hade namnet gemensamt med spelet från 71. Spelet gavs ut som en 336 sidor tjock bok med limmad rygg som blev ökänd för sin dåliga bindning och usla papperskvalitet. Ett korrfel pryder omslaget som en evig påminnelse om Äventyrsspel brådska att få ut spelet på marknaden.

mutant2001

Mutant 95 sålde väl och det fanns planer på att ge ut både Kult och Drakar och demoner i nya utgåvor. Planerna grusades dock när Äventyrsspel köptes upp av ett utländskt företag som snabbt drev förlaget i konkurs.

Äventyrsspel återuppstod igen 2001 med Mutant Chronicles, vilket lanserades som det första rollspelet med ”widescreen action”. Det gavs ut i en låda av typiskt sällskapspelssnitt och innehöll förutom regler och tärningar även 14 tennfigurer, två spelplaner, en ”actionskärm”, rollformulär och tre stycken ”berättelselampor”.

Inte heller Mutant Chronicles hade något gemensamt med de tidigare spelen med samma namn.

mutantchronicles2004

Försäljningen gick utmärkt, mycket tack vare att konkurrenten Lancelot Games hållit intresset för rollspel levande under 90-talet med sina spel Warlands, Kung fu och Blodsed.

Sedan 2001 har Äventyrsspel mestadels ägnat sig åt att ge ut tillbehör till  Mutant Chronicles — där Slaget om Livingstone blev en oväntad hit som lockade många kvinnliga spelare till hobbyn — men det ryktas att de inom kort tänker ge ut ett nytt skräckrollspel med titeln Chock.

(Bilderna är snodda lite här och var på nätet, mestadels ConceptArt och DeviantArt. Om jag varit smart nog att skriva ner exakt var så skulle jag ha länkat direkt till konstnärernas hemsidor. Men så smart är inte jag.)

VA? Är Aragorn en KUNG? Fan, nu har du sabbat hela boken för mig!

Den här kommentaren av D-Man tar upp en intressant fråga: När slutar fakta att vara spoilrar? Hur lång tid måste gå innan man kan anta att alla som är intresserade av slutet på exempelvis Rymdimperiet slår tillbaka (1980) redan har sett filmen? Eller för att översätta till nördspråk: Är det en spoiler att avslöja slutbossen i Undergångens arvtagare (i Hindenburg min älskade från 2006)? Är det en spoiler att avslöja slutet på Grå döden (i Bris brygga från 1986)?

När slutar ”Fan nu har du sabbat hela storyn!”-reaktioner på sådan information att vara legitim? Kan det fortfarande, i något sammanhang, vara spoilervarning på att Darth Vader är Lukes pappa eller invånarna i Mos Mosel är växtzombies?

Delvis beror det väl på publiken. Om jag vet att jag pratar med någon som aldrig sett Star Wars så är jag ju bara elak om jag avslöjar ovanstående twist. Men om jag, som på denna blogg, vänder mig till folk som är hyggligt populär- och nördkulturellt belevrade, är det då fel att anta att de som är intresserade av exempelvis Undergångens arvtagare redan har läst eller spelat äventyret?

Vem var den fetaste slutbossen i Mutant?

Spoliervarning!

Ni kanske redan har sett mitt inlägg om De 10 fetaste slutbossarna till Drakar och demoner? Föranledd av kommentarerna där tänker jag nu fråga er, mina kära underbara gullegulliga läsare, vem som var, för ett givet värde av ”fet”, den fetaste slutbossen i rollspelet Mutant?

Reglerna är enkla:

  • Varelsen måste vara en eller flera slp/monster publicerade i ett officiellt äventyr till Mutant, Mutant 2, Mutant 2098, Mutant RYMD, Mutant Chronicles eller Mutant: Undergångens arvtagare.
  • Varelsen måste vara en ”slutboss”, alltså utgöra ett actionfyllt klimax på ett äventyr. Normalt är ett äventyr över efter att en slutboss besegrats.

Så diggar du dråparträdet i Uppdrag i Mos Mosel, psi-mutanterna i Katastrofens väktare eller Chaghul i Operation Kirkwood? Nominera din favorit i kommentarerna nedan. Glöm inte att motivera ditt val.

Sinkadusmåndag, del 20

Osignerad bild till artikeln "Röda fiskens brödraskap".
Osignerad bild till artikeln ”Röda fiskens brödraskap”.

Sinkadus nr 20 (augusti 1989)

Omslag

En av Angus McBrides mest klassiska Sagan om ringen-målningar pryder detta nummer av Sinkan. Lite konstigt att det knappt finns ett ord om SRR i hela tidningen. Okej, inte så konstigt egentligen. Snarare standard i Sinkansammanhang.

Min favoritdetalj i bilden har alltid varit den där orchen som verkar klättra upp på ett tak i bakgrunden.

sinkadus20

Ledare

Olle Sahlin kommenterar (och kanske startar på allvar) den nu klassiska debatten om ”seriösa” och ”oseriösa” spelare, och konstaterar att han inte riktigt förstått vad folk egentligen menar med ”seriösa rollspelare”. ”Finns det någon vettig poäng med att diskutera spelandet med att man utgår från att det finns ett ’seriöst’ och ett ’oseriöst’ sätt att spela?” skriver han.

Som jag ser det var debatten förmodligen oundviklig, och kanske nödvändig. Om den hade någon positiv effekt alls så lär det ha varit att den fick folk att inse att det finns många olika sätt spela rollspel.

Hemmafronten

”Nya” Mutant är på väg. Henrik Strandberg berättar. Han och de andra konstruktörerna kom fram till att ”Mutant behövde en tuffare och och mer teknologisk framtoning (i Staden), dels att vi ville behålla kampanjmiljön från det ursprungliga Mutant (i Skymningszonen). På så sätt fick vi med det mesta av det bästa.”

Personligen har jag alltid tyckt att det var ett misstag att inte göra ”nya” Mutant till ett helt nytt spel. Jag förstår att det av marknadsföringsskäl var smart att behålla det inarbetade varumärket ”Mutant”, men annars är likheterna med föregångaren mest pliktskyldigt jox. Det är ju uppenbart att Äventyrsspel ville göra ett rent cyberpunkspel. Detta blir ännu mer tydligt när man läser äventyren och expansionerna. Muterade älgar hade inte mycket utrymme där.

Arkivet

Michael Geller och Olle Sahlin presenterar Röda fiskens brödraskap, en kriminell organisation med tentakler över hela Ereb. Det är en rätt traditionell hemlig sekt, med mycket magi och mycket makt. Organisationen har kontakter med eldens elementarplan och ägnar sig mycket åt eldmagi. Tillfångatagna medlemmar brukar självantända och snabbt förvandlas till aska. En ganska rolig idé tycker jag. Den kommer jag nog att sno vid något tillfälle.

Äventyr

”Arvet 2”  av Peter Wennerholm till Mutant. Rollpersonerna får resa till Paris och blir insyltade i diverse maktintriger. En beskrivning av staden finns inkluderad. Inte så roligt.

”Dåligt vatten” är ett DoD-äventyr av Martin Rundkvist. Jag gillar starkt uppmaningen ”Allt detta bör naturligtvis rollspelas, men det är kontentan av vad som sägs”, som följer äventyrets intro.

”Dåligt vatten” för rollpersonerna till den lilla byn Springvatten, vars källa har blivit mystiskt otjänligt. Sanningen visar sig vara att en förbiflygande roc har tappat en val i den vulkansjö som förser byn med vatten. Valkadavret drar i sin tur till sig en massa suspekta asätare. Rollpersonernas uppgift blir att eskortera byns schaman upp till källan så att den kan renas. Harpyor med mera ställer till problem.

Detta är ett i mina ögon genialiskt uppslag till ett DoD-äventyr. Roc+val. Jag är imponerad.

Sinkadus presenterar

Nya Mutant får en rejäl genomgång. Som inspirationskällor nämns Mad Max, Flykten från New York, Alien, Bladerunner, Robocop, Terminator, Linda och Valentin, Judge Dredd, Neuromancer, Make room! Make room!, Cyberpunk RPG, Cyborg Commando, TMNT. Det är alltså ganska tydligt att spelet inte längre är ett efter katastrofen-spel, utan att genren nu är cyberpunk.

Det är intressant att läsa hur Äventyrsspel motiverar den nya versionen. Dels menar de att de gamla reglerna blivit föråldrade, och att ”Efter åtta år av professionell rollspelskonstruktion har vi lärt oss ett och annat …” Det kan jag köpa. Reglerna i första Mutant var enkla intill dumhetens gräns, och Mutant 2 var ett gytter av krångliga regler. Samtidigt var väl inte reglerna i nya Mutant såååå annorlunda, eller?

Dels snackar de om världen. De tyckte att

… vi i och med Mutant 2 kommit bort en del från Mutant som det var tänkt från början: en framtidsskildring med hård cynism uppblandad med framtidsoptimism, upptäckaranda, nyfikenhet och mycket spänning.

sink20faks3

Kanske det. Men jag tycker inte att ”nya” Mutant förde tillbaka detta. Som jag minns det handlade de flesta äventyr till det spelet om att bekämpa olika företag eller brottssyndikat. Gärna medelst karate och automatvapen.

En tydlig skillnad från tidigare märks direkt i antalet ”tuffa” ord på engelska som använda. ”Merc”, ”Mug shots”, ”Biotech”.

Och om det fanns någon tvekan om spelets inriktning avslutas presentationen med stats för Rutger Hauers karaktär i Bladerunner, Roy Batty. Jag vet inte vad ni tycker, men det greppet känns lite fantasilöst. Okej, visst visar det vilken typ av spel nya Mutant är på ett enkelt sätt, och det är väl hela poängen med artikeln, men det känns ändå lite lat på något sätt.

Oh well.

Ytterligare något som sätter stämningen för nya Mutant är den här lilla sidan. Efter den så råder det inga som helst tvivel om vilken typ av spel vi snackar om:

sink20faks4

Övriga artiklar

”Ballanskonster” heter en artikel av Dag Stålhandske som handlar om ”vissa problem som de flesta SL förr eller senare konfronteras med”.

Det första av detta problemen är ”Färdigheter används för lite”. Lösningen är att hitta på nya sätt att använda färdigheter, t.ex. använda Förklädnad för att avgöra om någon är maskerad. Ett annat sätt är att bredda färdigheternas användningsområden. Inte så spektakulärt, men på den tiden säkert en ögonöppnare för många.

Det andra problemet är att spelarna och deras rollpersoner sällan är lika smarta. Lösningen är att om rp är smartare än spelaren så ska sl ge ledande frågor då och då.

Ytterligare ett problem sägs vara att spelare kommer på smarta saker som gör att de blir för mäktiga. Sl uppmanas då att, helt enkelt, fuska.

Som exempel kan nämnas att mina spelare började förbereda äventyr i veckor genom att lägga mängder av SIGILL och LADDNINGar på sig – de blev näst intill oövervinnerliga så jag bestämde att man inte får tillbaka PSY-poäng spenderade på dessa besvärjelser förrän de hade utlösts eller i en hastighet av en poäng per vecka om detta är snabbare. […] När spelarna senare började åstadkomma ointagliga borgar med otaliga BESKYDDARE underkastade jag den besvärjelsen samma regler.

Varför ska smarta spelare som följer spelets regler bestraffas? Nä, det rätta rådet här hade varit att säga att om spelarna kan göra så kan slp också göra det.

Olle Sahlin har totat ihop ”Dioramor: gör ett hem åt dina tenngubbar”.  Enkla råd om vad man bör tänka på. Inget som intresserar mig (vars utflykter i tennfigurland har varit få och misslyckade) men det är en gedigen och väl genomtänkt artikel.

Johan Anglemark ger också tips och råd, denna gång i artikeln ”Play-by-mail: lite om spel per post”. Detta var något som jag var mycket fascinerad av när det begav sig, men som jag av någon anledning aldrig prövade på. Jag blir sugen igen när jag ser det här:

Sinkadus-20ut

Insändare

Lösa åsikter från Brevspalten:

  • ”Kartan i Ereb Altor-boxen var bland det bästa som har gjorts i rollspelsväg”. – Jörgen Nilsson, Bromölla.
  • ”Det har gått inflation i det här fenomenet med demoner”. – SF Weird World
  • ”Hur fungerar dvärgarnas lagar?” – Mikael Huss, Slaves of Dice
  • ”Datorer har inget med rollspel att göra!” – Magnus Anderson, Lysekil.
  • ”Det är trots allt fantasin som är källan till att som händer i rollspel, inte reglerna.” – Sven ”Sven” Andersson.
  • ”Mänskliga rollpersoner tröttnar man helt enkelt inte på”. – Kristian Ribberström, Spelsälskapet Akligion
  • ”De flesta insändare säger inte något utan tar bara upp plats.” – [insändarförfattaren har bett att få sitt namn borttaget]
  • ”BMF och cyborger borde bli smällfeta, så mycket som de ska äta. Hinner de äventyra?” – 2 pers med halv hjärnkapacitet.

Illustrationer

Månadens bild har premiär:

Sinkadus-20mb

Omdöme

Jag har alltid tyckt att nya Mutant var en felsatsning. Visst spelade jag spelet när det kom — spelade det rätt mycket faktiskt — men det blev aldrig riktigt bra. De vanor, förväntningar och förutfattade meningar man hade i och med titeln Mutant krockade ganska rejält med hur spelet var skrivet och den typ av äventyr det uppmuntrade till. De förbjudna zonerna och skymningslandet kändes mest som påklistrat lull, för allting i böckerna handlade om städerna. Har ni t.ex. spelat zonfararäventyr med nya Mutant? Inte jag.

Nåväl, Sinkadus nr 20 var i alla fall en rejält matig tidning. Många bra artiklar, och förhandstitten på det nya spelet slukade man hel. Alla nya spel från Äventyrsspel var en enormt stor händelse i mitt kompisgäng.

Sinkadusmåndag, del 19

Karta över ambassaden i Entika, från artikeln "Ereb Altor-special".
Karta över ambassaden i Entika, från artikeln ”Ereb Altor-special”.

Sinkadus nr 19 (juni 1989)

Omslag

Ladyhawke? Typ, fast inte. En genuin fantasybild: påklädd man med vapen och kvinna med urringning.

Det verkar som om Äventyrsspel fick en bra deal på Ken Kelly-bilder, för de prydde många av företagets produkter runt den här tiden: Ivanhoe, Ereb Altor, McCaffreys Drakryttarna och flera andra romaner i Drakar och demoner-serien, Barbia, Torshem, Shoguns vrede med flera. Ken Kelly är så nära en klassisk Drakar och demoner-omslagsillustratör som man kan komma.

Det hedrar Äventyrsspel att de valt Kellys (relativt sett) minst gubbiga bilder till sina produkter, för han är egentligen en hemskt chauvinistisk konstnär.

sink19

Ledare

Olle har uppdaterat sin signatur. Nu med karaktäristisk smiley!

ollesig2

En ”månadens ros” har för första gången dykt upp i redaktionsrutan. Den tilldelas ”Vic Kotnick”. Mystiskt.

Hemmfronten

Johan Anglemark och Håkan Ackegård (min idol!) har blivit fasta medlemmar av redaktionen.

Anglemark beskrivs som ”kassör i Europeisk Förening för Science Fiction, rollspelare sedan nio år tillbaka, 25 år gammal, har pluggat språk och litteratur i Uppsala. […] Särskilt intresserad av Irland, irländsk folkmusik, Kalle Anka och indoeuropeiska fornspråk”.

Ackegård beskrivs som: ”Fantasy- och serieentusiast, har pluggat datateknik i Linköping, har en syster som är butikschef på Tradition i samma stad, 30 år gammal, rollspelare, tecknar ständigt, har gjort scenografi till studentspex. […] Särskilt intresserad av metafysiska spekulationer, samt data- och informationsteori.”

Hemmafronten har dessutom bytt logga. Igen. Här kommer en liten återblick över ”Hemmis” loggor genom tiderna:

hemma19
Nr 19.
hemma17_18
Nr 17-18 (olika färger).
hemma4_16
Nr 4-16 (i olika färgkombinationer och ibland med diverse utsmyckningar).
hemma3
Nr 3.
hemma1_2
Nr 1-2 (notera punkten).

Arkivet

Även Arkivet har fått ny vinjett, fast den verkar tack och lov bara vara temporär:

arkivet19

Innehållsmässigt handlar Arkivet om sjukdomar. Abbe Cramér förmedlar lite allmän kunskap om sjukdomar och smittor, samt lite regler om hur man kan hantera dem i spel. Givetvis med nya förkortningar — LET = letalitet och dödlighet — och tärningsslag och tabeller och matematiska formler. Och, inte att förglömma, en tabell:

sjukdomar

Min favoritsjukdom är dragsjuka som botas med ”närande kost och vin”.

”Sjukdomar” var en sån där artikel som jag läste noga och planerade använda i mina äventyr, men som jag sedan glömde bort helt.

Arkivets andra artikel heter ”Vatten är vått” och är skriven av Ola Nilsson. Den handlar om, tro det eller ej, vatten och ger svar på frågor som hur djupt ens rollperson kan dyka, vad som händer om man simmar med helrustning, hur magi funkar under vatten (eldbaserade besvärjelser funkar sådär), hur snabbt man kan röra sig, hur långt man ser … Ja, det är en heltäckande artikel om att äventyra under vattnet.

Bland de nya vattenlevade varelserna finns vattenalven (vars främsta fiende är hajmännen) och havsdrakar.

Artikeln avslutas med en lång beskrivning av hur coola hajar är. De är jättecoola.

Ereb Altor-special

Äventyrsspels kampanjvärld till Drakar och demoner släpptes i samband med det här numret. Ereb Altor – äventyrens kontinent kallades den tjocka boxen som snabbt blev rollspelssveriges hetaste produkt (tror jag, jag har inte sett några försäljningssiffror, men på den tiden kändes det så i alla fall).

I detta nummers ”Ereb Altor-special” presenterades blodsalverna: mordiska köttätare som dödar bara för nöjes skull, och som hatar vanliga alver. Drakar och demoners motsvarighet till drow, helt enkelt. Med den stora skillnaden att järnalverna inte bor i grottor, utan uppe i så kallade järnekar som förvandlar till sten medelst magi.

De är rätt typiska ”onda alver”. Ett fantasyspel utan onda alver kan man ju inte ta på allvar, så det var verkligen tur att de dök upp här.

Annat som ingår i ”specialaren” är en krönikeliknande text om alver (de snälla), en artikel om dvärgisk byggnadskonst (med ett exempel: Ambassaden i Entika som tråkigt nog inte har någon toalett), och en massa förslag på kampanjer i Ereb Altor. Och fina förslag är det:

  • Jakten på den heliga grunkan
  • Ivanhoe
  • Robin Hood
  • Väpnare-riddare-länsherre
  • Korståg
  • Omvänd Robin Hood
  • St Göran och draken
  • Sökande efter sitt ursprung
  • Kärleken som divkraft
  • Legotrupper
  • PEST!
  • Pirat

Äventyr

”Arvet” till Mutant 2 av okänd författare. Det är ett klassiskt flänga-runt-i-landet-äventyr och kräver att rollpersonerna drar runt mellan olika ställen och pratar/slåss med folk. Hindenburg, Göborg med flera städer avhandlas. För första gången på… kanske någonsin … så bifogas en del trevliga handouts i form av lappar som layoutats på olika sätt. Trevligt.

För alla Samuraj-fantaster finns ett till äventyr, ”Kopparringen” av Michael Petersén, Anders Blixt och Henrik Strandberg. Som vanligt när det handlar om Samuraj-äventyr så finns det en demon med bakom kulisserna. Han heter Aneki och kan bara manifestera sig om ”25 personer offras till honom på ett speciellt, mycket grymt sätt”. Kulten ”Den gudomliga vinden” vill frammana Aneki och rollpersonerna hamnar mitt i smeten. Ett stabilt äventyr helt enkelt.

Insändare

Nu är det krig i faggorna. Ett krig som man sett många gånger: någon ogillar ett visst spel, och någon annan ogillar att någon ogillar ett visst spel. För alla er som gillar sådana diskussioner kan jag hänvisa hit.

Annat skoj är att signaturen ”14-åring i närheten av Fridlevstad” skriver:

Varför skulle ni ge ut något så uselt som Gigant? Det är ju fullkomligt botten. Mutant 2 och Sagan om ringen var nästan lika usla. Expert var ju helt oförståeligt. Kan ni inte ha med ett förtydligande i nästa nummer av Sinkadus?

Men nu över till något annat: I nr 9 utav Sinkadus lovade ni att Majj littäl påni sö roulpläjjing gejm skulle komma ut, men i nr 10 så uppstod tveksamheter. Jag har inte fattat ifall det ska komma ut eller inte.

Era produkter är mycket för dyra. Jag fick spara i ett halvår för att ha råd med Mutant. 50 kr skulle vara lagom. I era produkter förekommer det för mycket kvinnor med alldeles för bara bröst. Det är ju skandal!

Förklara gärna i nästa Sinkadus hur man gör rollpersoner till Sagan om ringen-rollspelet. Jag kräver bättring, Äventyrsspel!

Jag hoppas verkligen att ni tar med mitt brev i Brevspalten för jag vet att det är många som har samma åsikt som mig.

Ilskna hälsningar!

Även för att vara en insändare i Sinkadus så är nog detta rekord i gnäll. Det är härligt att se!

Jakob R är inne på samma ämne (bröst): ”Jag undrar varför era illustratörers tecknade kvinnor har sådana tilltagna bröst.”

Äventyrs försvar: ”Att en och annan manlig illustratör tecknar på det viset beror nog mest på att ge gillar att göra det.”

Härligt med lite ärlighet!

Reklam

Same same. Den enda annons som inte setts tidigare är denna:

Sinkadus19ae

Undrar om något rollspelsförlag idag skulle använda ordet ”kontinent” på en av sina produkter. Det känns inte så sexigt, liksom.

Illustrationer

Håkan Ackegård in da house! Okej, en bild fick han in i alla fall.

Sinkadus19ha

Annars var det en extremt dålig skörd. Sammanlagt fanns det bara fem bilder i hela tidningen (inräknat den ovan, exklusive kartor). Av dessa var två stora som frimärken. De övriga såg ut så här:

Lite väl fattigt, tycker jag.

Omdömme

Om jag ska försöka bortse från den extrema bristen på illustrationer, så var det här ett schysst nummer. Kanske inte någon höjdpunkt i tidningens historia, men klart läsvärt. Jag gillar speciellt att det blivit lite fräna debatter på insädarsidorna. Jag väntar med spänning på de klassiska duster som komma skall.

Sinkadusmåndag, del 18

Illustration: Jakob (efternamn okänt) till artikeln "Alegar – grottmänniskorna".
Illustration: Jakob (efternamn okänt) till artikeln ”Alegar – grottmänniskorna”.

Sinkadus nr 18 (april 1989)

Omslag

Oj vilket blått omslag. Oj vilka konstiga filurer. Oj vilka bystiga damer i bakgrunden. Hänger det ut en gris genom fönstret där uppe till höger?

Konstnären är barnboksillustratören James Warhola. Det måste vara jobbigt att vara konstnär och heta Warhola.

sinkadus18

Ledare

Det här Olle Sahlins premiärnummer som chefredaktör och ledarskribent för Sinkan. ”Jag tänker inte använda utrymmet [i ledarspalten] till järnvägsanekdoter.” Betryggande.

I sin första ledare förklarar Olle att Äventyrsspel bytt papper i Sinkadus – från 130g till 100g – för att kunna hålla nere priserna. Annars ”hade vi varit tvungna att höja priset till 35:- redan från och med nr 17”, skriver han.

Signerat:

ollesig

Hemmafronten

Lite allmänna faktoider om prenumerationer:

  • Prenumeranterna på Sinkadus fick, vid den här tiden i historien, sina ex av tidningen efter att de kommit ut i butikerna.
  • Priset för sex nummer höjs från 145 kr till 165 kr

Det sög helt enkelt att prenumerera på Sinkan 1989.

Anders Blixt lämnar Äventyrsspel efter fyra år för att börja jobba för försvaret. I sitt avskedsbrev skriver han.

Däremot vill jag tacka er, våra kunder. Den uppmuntran jag har fått från er under årens lopp har gjort det möjligt att prestera sådant som Expert och Gigant.  Jag lämnar mitt arbete med vetskapen att jag spritt mycket spelglädje i Sverige, Norge och Danmark. Det har varit hårt, men givande.

När Olle och Fredrik fick höra att jag skulle sluta, undrade båda om jag var intresserad av att frilansa, och jag svarade: ”I mån av tid, ja.” Därför kan det mycket väl hända att ni får se något alster av mig i Äventyrsspels sortiment även i framtiden.

Ett hårt slag mot den svenska rollspelshobbyn. Men det är väl som de säger: Man ska sluta medan man ligger på topp.

På nyhetsfronten nämns produkten ”Drakar och Demoner Pirat” som ska innehålla ”allt om hur man är en äkta pirat”. Kanske var det detta som senare blev Kopparhavets kapare?

Arkivet

Henrik Strandberg skriver fyra sidor om ”Realistiska strider (?)”.  Artikeln inleds med en varning:

Nedanstående artikel är endast för de som verkligen eftersträvar realism i rollspelsstrider. De som tycker att spelbarhet skall går före realism bör allvarligt överväga att strunta i de regelförslag som ges nedan.

Okej, det här är inte en artikel för mig och jag misstänker att jag kommer börja blöda näsblod om jag läser den … men jag ger den ett försök.

Låt se. Det finns nya regler för initiativ, två vapen och stridsordning. De snackar om framtvingade attacker, finter, vapenlängd och hanterbarhet, utmattning, tvåhandsvapen, storlek, lägesförhållanden, utrymme, rustningar och snabbhet …

Alla regler består av ett antal olika moment, med en hel del undantag och tillägg. ”Spjut och pikar är undantag och får ej användas till två parader, men däremot till två attacker” står det under rubriken Tvåhandsvapen. Och när det gäller vapenlängd:

En avaktande rollperson får lägga till sin motståndares vapens STY-grupp multiplicerat med 5 till sin egen chans att parera. Om motståndaren t ex använder ett tvåhandssvärd (STY-grupp 3) får han således +15% chans att parera.

Om en rollperson med ett längre vapen än motståndaren inte får initiativet, får han om han vill ändå anfalla före sin motståndare. Han kan inte välja att avvakta och får inte heller anfalla först om han får initiativet och väljer att avvakta. En rollperson med längre vapen kan således välja att alltid anfalla först.

Och så fortsätter det. Regler regler regler.

Fan, nu blöder jag näsblod. Igen.

Zonen

Hazardspel till Mutant. Men … det har ju redan publicerats en artikel om sånna, ju! I nr 4 eller 5 eller något sådant. Skäms!

Alexander Armiento (?) ger oss ett par äventyrsplatser till Mutant: Fingal Ösgösas högteknologiska museum och Kurts Kredit (där Kött-Janne och Hubba Bubba jobbar som indrivare). Namnen är roligare än innehållet.

Övriga artiklar

Dag Stålhandske ger tips och idéer hur man kan göra om rollpersonerna söker odödlighet. Sju olika väger beskrivs, var och en med sina olika kriterier och metoder.

Vinnarna i karaktärstävligen avslöjas. Grattis Roger Svensson och Daniel Sjöberg till era fantastiska alster som jag inte ens orkar läsa.

Mikael Rydfalk har skrivit en artikel om ”pseudotekniska ord” till Stjärnornas krig. Tyvärr ligger all text på en mörk bild, vilket det mer besvärligt än vad det är värt att läsa härket.

Öh va?

”Intoxiderande drycker” heter en liten skapelse av Ola Nilsson som helt enkelt behandlar fylleri. Nykterhetspoäng (NYP) beskrivs och förklaras. NYP = (STO+FYS+PSY)/3, modiferat beroende på ras. Kattmän och vargmän har svårast för sponken, medan dvärgar och svartfolk kan kröka mest hela dagarna.

Förutom att nykterhetspoäng förkortas NYP, så finns det massor av roligheter i den här artikeln. Alla rusdrycker har ett alkoholvärde — som förkortas ALKIS. Man kan även införskaffa färdigheten Alkoholkonsumtion till sin rollperson, och Nilsson introducerar karaktärsdraget Uppträdande under berusat tillstånd (UBT).

Slutligen ges det exempel på en massa olika sorters fantasysprit: Dvärgöl, stridsöl, bergsöl, ”fruktdrycken” San arn, orcherdank och caddovin.

Roligt, men sjukt oanvändbart!

Äventyr

”Par i svart” till SRR skrivet av Anders Blixt är något så märkligt som ett äventyr gjort för två spelare som tar sig rollerna av två av Saurons hantlangare. Äventyret ska spelas på så sätt att rollpersonerna – som har feta värden i det mesta – inte får avslöja vilka de är, och således sällan kan använda sina förmågor. Därför blir det mycket diplomati och smygismyg. Uppdraget är att resa runt och samla information i Gondor med omnejd. Skoj!

Insändare

Signaturen T.A.S. tycker att Fredrik Jonssons insändare i ett tidigare nummer – där han bland annat kritiserar Monsterböckerna – är helt uppåt väggarna. T.A.S. menar att Fredrik tror att alla spelar rollspel på samma sätt, och där finns ju en poäng, men sabbar sedan allt genom att skriva:

Just nu håller vi på med en värld till D&D som nu är 552 sidor lång, där vi även har beskrivit politik, flora, fauna, etc, etc, men även äventyrsplatser. Har du inte gjort någonting längre kan du bespara oss dina kommentarer.

Ja, vad kan man säga?

T.A.S. kommenterar även Gigant-reglerna genom att skriva: ”Det är onödigt att ha gycklare och kurtisan som två olika yrken, för så hemskt stor skillnad är det faktiskt inte.”

Reklam

 

 Omdöme

Förändringarnas tid för Sinkan. Ny chefredaktör och Anders Blixt sticker. Det är dessutom bara tre år – och 20 nummer – kvar tills dess att Sinkadus förvandlas till en affisch. Ser man det ur det perspektivet, och är lite neggigt lagt, så är detta början till slutet för tidningen.

Sinkadusmåndag, del 17

sinkadus17faks

Sinkadus nr 17 (februari 1989)

Omslag

Från nakna kvinnor till nakna män. Säga vad man vill om Sinkans omslag – de försöker i alla fall tillgodose alla läggningar hos läsarna.

Artist: Frank Frazetta. Så klart.

sinkadus17

Ledare

Fredrik Malmbergs sista ledare. Han lämnar över rodret till Olle Sahlin från och med nr 18. Oh, the humanity!

Hemmafronten

Man ska inte skämta med rollspelare. I förra numret av Sinkan ordades det om äventyret ”Bland tomtar och troll” som bara skulle finnas till försäljning den 24 december. Givetvis var detta ett skämt, något som många rollspelare inte riktigt fattade. Traditionsbutikerna blev stormade, etc. Som sagt: rollspelare har ingen humor.

Anders Blixt ger en statusuppdatering (nej, inte på Facebook) om Ad astra, eller ”Mutant i rymden”. Spelet existerar bara som ett utkast – ”en översikt över solsystemet 1957-2120” – och kommer inte att publiceras under 1989. Resultatet, Mutant Rymd, kom inte ut i butikerna förrän 1992.

Ett annat projekt på g, som det dock inte blev så mycket av med, var Bland ruinerna – en Mutant-modul om Skandinavien just efter civilisationens fall.

De förbjudna zonerna är stora och ingenstans härskar lag och ordning. Befolkningen är indelad i bofasta och nomader. Det finns en hel del fynd och de som förstår sig på högteknologi kan lätt bygga sig en maktposition.

Det har verkligen varit intressant att se hur den produkten sett ut i verkligheten. (EDIT: Typ så här.)

Arkivet

OMG! En ny, ännu fulare, vinjett till Arkivet:

sink17faks

Jösses. Notera ninjan till höger. Ständigt dessa ninjor.

Den första artikeln som fick stoltsera med denna vinjett var ”Häxkonster – en ny magiskola till Expert” av Alexander Armiento. Häxkonster var länge en av mina favoriter bland magiskolorna, även om jag först kom i kontakt med den i Magiboxen. Med besvärjelser som FRAMKALLA VÅRTOR och KLÅDA är det nästan omöligt att inte ha roligt på ett spelmöte. Jag är inte säker på att mina medspelare på den tiden tyckte lika dant.

Artikel nr 2 är ”Äventyr i vildmarken” av Henrik Strandberg. Vad kan man säga om den? Den tar upp en fråga jag som själv grubblat på på sistone: hur skildrar man långa resor utan att det blir tråkigt? Tyvärr ger Strömberg inte mycket till svar. Råden är mest av arten ”Se till att någonting händer!”, följt av just lite olika exempel på vad som kan tänkas hända. Stråtrövare, djur, kannibaler.

Men artikeln tar inte upp själva kärnan till problemet, nämligen att resor och reseskildringar i rollspel ofta blir tråkiga för att de utgör ett avbrott från den egentligen handlingen. Om man rollpersonerna reser från punkt a till punkt b för att där konfrontera den onda bagaren Dasilva, så är allt som händer på vägen egentligen bara distraktioner för spelarna. Jag undrar fortfarande hur man kan skapa en känsla av att lång tid passerar under en resa, utan att spelarna samtidigt tappar fokus.

Övriga artiklar

Erik Granström har skrivit en artikel med den diskreta titeln ”Den lille metafysikern – en handbok för amatörgudar”. Den följer en pedagogisk stil som är ganska vanlig i Sinkadus, nämligen att inte ge någon som helst introduktion eller bakgrund till artikeln. Vad är det tänkt att man ska använda den till, liksom? Det verkar vara en artikeln om hur man skapar sin egen gudavärld till sitt rollspel, men jag är långt ifrån säker. Det är snack om olika principer, om grundläggande motsättningar i universum och om etik. Kanske är det en beskrivning av gudavärlden i Ereb Altor? Jag vet inte. Obegripligt.

Olle Sahlin skriver om arkitektur. Hur man som sl ritar en karta över en borg utan att det uppstår konstigheter så som att vägen till matsalen går genom kungens sovrum, eller att planritningen är så konvulterad att det är omöjligt att hinna till toaletten om det brådskar mitt i natten. Störtskön artikel.

Thomas Höglund kör också på i arkitekturens spår med sin artikel ”Jaktvillor i Skandinavien”. Till Mutant. Artiklen är faktiskt exakt så tråkig som titeln antyder.

Dessutom: Nya regler till SRR (blä) och denna lilla serie:

sink17faks2

Äventyr

”Gripeborgs hemlighet”, av Henrik Strandberg. Ett äventyr till Ivanhoe som inte har någonting med medeltida riddare att göra alls, utan bara är ett klassisk grottkräl med skelett och spindlar och onda demoner.

Strandberg har även skrivit ”I stormens öga” till Stjärnornas krig som är den avslutande delen i en trilogi (del 1 och 2 publicerades i nr 13 respektive 15). Hur jag än läser detta äventyr kan jag inte uppbåda en åsikt om det. Det känns liksom som vilket äventyr som helst. Man blir lite jagad, man skjuter lite på folk, man försöker lista ut vem som vill döda en. Stormtrupper. Yada yada.

Zonen

Allmänt jox till Mutant: Fallskärmsregler, miniubåtar, ökendräkter, jättekängrucybimal, släpvagnar, vapenväxter…

Mutant tycks vara kreativitetens slask.

Insändare

Regelfixering debatteras i Brevspalten. Hans Pålsson tycker att det är en ”sjukdom” att vara för fixerad vid regler. ”Man blir nästan gråtfärdig.”

Erik Geijer berättar att han spelat rollspel så till den milda grad att han ”sumpat snöskottningen” och således fått utegångsförbud. Han söker nu tips för hur man bevekar ”gamla inbitska pappor” som ”påstår att man blir knäpp” av rollspel. Geijer berömmer även omslaget till nr 16, fast ”kanske lite för mycket kläder”.

Detta nummers Brevspalt är nog den längsta på länge. Men samtidigt den tråkigaste. Eller så är det kanske jag som börjar bli avtrubbad av att vecka in och vecka ut läsa om folk som undrar när någon produkt kommer, om Äventyrsspel vill ge ut ett äventyr, eller förfasar sig över vad någon annan skrivit om Monsterboken 2.

Reklam
reklam1Illustrationer

Barskrapat nummer på illustrationsfronten. Text text text. Man misstänker att redaktionen försöker spara in pengar, eller något. De enda bilderna värda att nämna är de som tillhör Stjärnornas krig-äventyret:

sink17faks3Omdöme

Redaktionen tycks ha haft problem att fylla ut tidningen. Fyra sidor insändare, fyra sidor småplock till Mutant, två halvdassiga äventyr … antalet kvalitetsartiklar i denna nummer är få. Minst sagt.