Döden i lyxformat

Det är förbannat vanskligt att recensera Neil Gaimans Absolute Death. Vi talar nu om en serie som jag drykat sedan någon gång sent 90-tal. Vi talar dessutom om en serie som nästan alla redan har läst. Inte för att det brukar hindra mig, men just nu känns det lite som att försöka recensera Illaden eller, kanske, Gilgamesh-eposet.

Death har passerat långt bortom den gräns där allmänt tyckande är meningsfullt, och in i litteraturvetenskapens sfär.

Man kan väl uttrycka det så här: Om du gillade Death: The time of your life och Death: The high cost of living så kan Absolute Death vara en bra investering. Boken innehåller just dessa två album (plus några få andra lösryckta småberättelser från annat håll) i superlyxigt, extrastort format. Och som i alla andra av Vertigos Absolute-utgåvor finns det även här massor av konceptskisser, manus, för- och efterord och annat smarrigt.

Absolute Death är en bok man köper om man redan diggar Gaimans serie jättemycket. Egentligen är den nog lite dyrare än vad den är värd.

Richard Morgans ”Altered carbon”

Black man var en hit, och The steel remains en gudomlig upplevelse, så självklart var tvungen att läsa något mer av Richard Morgan. Valet föll på debutromanen Altered carbon.

Ett bra val, kan jag säga så här i efterhand.

AC utspelar sig några hundra år i framtiden, när människan utvecklat en teknologi för att digitalt föra över medvetanden mellan olika kroppar, kallade ”sleeves”. Det medför att den som är tillräckligt rik kan leva i all evighet: När en kropp börjar förfalla flyttar man bara över sitt ”jag” till en ny.

Är man fattig har man det jobbigare, speciellt om man ger sig in på brottets bana. Ett vanlig straff är nämligen ”storage”, där en brottslings medvetande förs över till en diskett läggs i ett valv under några år – flera hundra år för grova brott. När tiden gått ut kan man, om man har otur, tankas ner i en helt annan kropp än ens egen. En ung svart man blir plötsligt vit och medelålders. Eller tvärt om.

Det intressanta med AC, som i grunden är en vanlig vem-dödade-krösusen-historia, är hur Morgan leker med begrepp som identitet och relationen kropp/själ. Vad är en person, en individ, när man kan byta kropp som man byter byxor? Finns det något ”jag” alls, eller är ”jag” det enda som finns?

Han är väldigt smart i sitt skrivande, Morgan. Samtidigt som alla karaktärer, i samklang med hela det framtida samhällets ideologi, beter sig som att kroppen är oviktig, så är storyn extremt köttig. I det här världen, där psyket en gång för alla ska ha besegrat köttet, är just kropp en drivkraft av rang som lurar överallt, under ytan.

Läs Altered carbon, hörrni. Det är ni värda.

Fyra böcker jag inte gillade så där värst mycket

Anders Björkelid, Eldbärare

Ondvinter var en kanonbok. Uppföljaren Eldbärare … inte lika kanon. Jag gillade den faktiskt inte över huvud taget, och det hemska är att jag inte riktigt kan förklara varför. Handlingen tar vid där Ondvinter slutade, men känns på något sätt inte lika angelägen. Jag hade väldigt svårt att sätta mig in i den, att känna med karaktärerna och vilja veta mer.

Jag tror det beror på att Eldbärare känns mer som en utpräglad ungdomsbok än Ondvinter och att jag hamnar lite för långt utanför målgruppen. Fast samtidigt är den inte direkt mer tillrättalagd eller tam … så …

Äh, jag får helt enkelt konstatera att jag inte gillade boken. Ibland är det bara så.

Stephan Mendel-Enk, Tre apor

Jag är lite av en jew-hag. Jag brukar digga de flesta böcker som handlar om judar och/eller präglas av judisk humor. Därför förvånar det mig mycket att jag inte gillade Mendel-Enks hyllade Tre apor. SvD gillar den, DN gillar den, Sydsvenskan gillar den, Miamat gillar den. Var enda jäkla stubbe gillar den. Men inte jag. Jag kan se att den har kvalitéer, jag kan förstå att andra gillar den, men själv tycker jag bara att den är långsam och tråkig. Det kändes lite som att läsa en klassiker. Kanske var jag på fel humör när jag läste den? Snörpligare saker har hänt.

Bör du läsa Tre apor? Ja, någonstans tycker jag ändå det. Konstigt nog. Jag tror att den kan vara helt fantastiskt bra – bara inte för mig.

Dmitrij Alekseevic Gluchovskij, Metro 2033: den sista tillflykten

Rysk, postapokalyptisk action. Har blivit ett tv-spel, och ska kanske bli en film. Utspelar sig i Moskvas tunnelbana bland muterade freaks och grymma människor. Hjälten är en ung man som möter sitt öde. Har alla förutsättningar för en klassisk röjarbok.

Tyvärr har jag upptäckt att jag inte gillar rysk fantasy och sci-fi. Ja, ska jag vara ärlig är det bara denna bok samt Diamantsvärdet och träsvärdet del 1 som jag har läst, men jag är benägen att kalla det för en trend ändå. Det är möjligt att det är översättarnas fel, men i båda dessa böcker så känns språket stolpigt och långsamt. Inte ens i uppenbara actionscener blir det något go. Istället segar sig handlingen fram med långa sidoutläggningar och dialoger som är lika poänglösa som orealistiska.

Nej, Metro 2033 kan man klara sig utan.

Markus Heitz, The Dwarves

The dwarves har lanserats som boken som äntligen gör fantasydvärgarna rättvisa. Inte längre några sidekicks eller roliga humortomtar, nej här kom en bok som tog de skäggiga yxmördarna på allvar. Och det gör den. Kanske. Problemet är bara att storyn är så extremt klyschig att, ja, den inte går att ta på allvar. Aldrig kommer en överraskning, aldrig viker handlingen av åt ett oväntat håll. När man har läst de första 20 sidorna så vet man exakt hur resten av boken kommer att fortlöpa.

Visst är det roligt med en bok med dvärgar i huvudrollen, men det räcker inte. Speciellt inte när de mest beter sig som vilka människor som helst. Det är inte direkt någon briljant kulturskildring det här.

Ännu en gammal recension

9 februari 2004 ägnade jag mig tydligen åt att recensera Wallraffs Längst därnere. Det här måste ha varit samband med att jag plugga journalistik i Lund.

Jag var ett stilistiskt geni redan då. Kolla:

Arbeten ingen vill ha. Hårda, skitiga och farliga. Arbetsvillkor som tagna från en fackrepresentants mardröm. Blir du sjuk får du sparken. Vill du ta rast? Sparken. Högre lön? Sparken. Vägrar du jobba 30 timmar i sträck? Sparken. Klagar du? Sparken.

Det är ett scenario man känner igen från industrialismens barndom när landsortsbefolkningen strömmade in i städerna på jakt efter jobb och lycka. Men Günter Wallraff avslöjade att denna typ av arbeten fortfarande existerade i Tyskland på 1980-talet. Skillnaden är att det inte längre är fattiga bönder som utför dem utan svartarbetande invandrare. Den nya tidens statare.

I boken ”Längst därnere”, nyligen utkommen i en ny, stilig, svensk pocketutgåva, skildrar Wallraff de vedervärdiga förhållanden som möter dem som tar jobben ingen annan vill ha. Jobben i gruvorna, i stålverken, på byggnadsarbetsplatserna. Jobben som trots livshotande arbetsmiljöer och dygnslånga arbetspass inte ger pengar nog att leva för.

Under några års tid levde Wallraff som den turkiska gästarbeten Ali Levent. Han tog medvetet jobb på de mest utsatta arbetsplatserna och i ”Längst därnere” beskriver han sina upplevelser. Wallraff avslöjar ett systematiskt utnyttjande av svagaste i samhället, de som redan befinner sig på botten. De utnyttjas som billig arbetskraft av skrupelfria företagare och som försökskaniner i medicinska experiment. Deras liv är inget värda och överallt möts de av förakt och hat. Wallraff beskriver hur Ali bemöttes på begravningsbyrån, i kyrkan, på krogen, ja till och med på McDonald’s. Förnedringarna avlöste varandra.

Wallraffs upplevelser exploderar ur bokens sidor. ”Längst därnere” är skrämmande läsning. Till vardags har jag levt i tron eller i alla fall förhoppningen om att samhället är någotsånär rättvist, att de extrema orättvisor som Wallraff skildrar inte existerar. Egentligen har jag väl, någonstans, vetat att så inte är fallet. Men när det på ett sånt intensivt och välskrivet sätt visar sig att de visst existerar och är värre än jag kunnat föreställa mig blir jag rent utsagt förbannad. Jag får lust att ställa mig på barrikaderna och vifta med röda fanor.

Kanske är det ett bevis på kvalitén på Wallraffs författarskap. ”Längst därnere” lämnar ingen levande oberörd. Den är intensiv, passionerad och skriven med ett patos av gigantiska mått. Den måste helt enkelt läsas.

En gammal recension

Den 5 februari 2004 skrev jag en recension av Michael Moores då nya bok Dude, where’s my country? Jag misstänker att det var i någon sorts pluggsammanhang som den skrevs, men jag vet inte riktigt. Så kan det gå när man inte har någon ordning på sin hårddisk.

Så här tyckte jag då i alla fall:

Michael Moore är som Monty Python. Folk antingen hatar eller älskar honom. Det finns inget mellanläge. Jag erkänner på en gång att jag tillhör den skara människor som älskar hans stil, det tillsynes barnsligt lättsamma sätt han närmar sig stora och allvarliga problem.

Ingenstans kommer denna stil till uttryck bättre än i hans böcker. I ”Dude, where is my country”, hans fjärde och senaste bok, visar Moore än en gång att han kan diskutera de verkligt komplicerade frågorna på ett sätt som alla kan förstå. Terrorism, USA:s valsystem samt lögnerna om Irak-kriget och 9/11 får alla strålkastaren riktad mot sig.

”Dude” är en rolig bok att läsa. Moore är en vass, elak och humoristisk debattör som inte är rädd att stöta sig med någon. Han kallar det demokratiska partiet för en skock fegisar, låter sig själv agera spökskrivare åt Gud och spottar på de multinationella företagen. Allt detta samtidigt som han högljutt och brutalt attackerar George W. Bush både som person och politiker.

Moores humor har dock ett pris. Ibland blir jag fundersam över när ironin slutar och allvaret börjar. Är han verkligen seriös när han föreslår att Oprah, den folkkära tv-programledaren, borde försöka bli president? Och menar han verkligen att Bush och dennes kompisar i företagen medvetet och systematiskt utnyttjar sin makt för att bli rika på vanliga människors bekostnad? Tror han allvarligt att Bush är en skurk av James Bond-proportioner? Detta är utan tvekan ”Dudes” stora svaghet: Ironierna, sarkasmerna och skämten haglar så tätt att allvaret lätt kommer bort. Det är som om Henrik Schyffert helt plösligt gett sig in i den Svenska politiska debatten.

Normalt är det inga problem att förstå vad Moore vill. Han vill ställa Bushadministrationen till svars för 9/11 och kriget mot terrorn. Han vill få storföretagen att ta sitt ansvar för miljön och sina anställdas rättigheter. Han vill att de som styr USA ska vara representativa för amerikanerna i stort och inte bara för rika, vita män. Han vill att USA ska ta sitt ansvar som världens enda supermakt och använda sin makt till att hjälpa andra inte bara sig själv.

Allt detta presenterar han på ett lättläst och pedagogiskt sätt. Moore gillar listor och i ”Dude” finns det gott om dem. ”7 frågor till George av Arabien”, ”10 lögner om 9/11 och kriget mot terrorn”, ”18 sätt att göra Amerika säkrare”, och en mängd exempel och förslag presenterade i listform. Roligt och snabbt att läsa.

”Dude” är nästan en direkt fortsättning på Moores senaste bok ”Korkade vita män”. Tonen är densamma, retoriken likadan, idéerna identiska. Jag hade gärna sett lite fler nya grepp, fler överraskningar. Men varför ändra ett vinnande koncept?

Vad ska du läsa nu?

Ja, vad ska du läsa härnäst? Om du inte vet så har jag några tips. Kolla:

For the win ska du läsa om du vill bli upprörd över dåliga arbetsförhållanden i asiatiska sweat-shops. Cory Doctorow är en sanlöst bra författare vars enda nackdel är att han kan bli lite väl föreläsande i sina böcker. For the win är inget undantag, men kompenserar predikandet med en genuint fascinerande story och gripande karaktärer. Jag gillar också Doctorows nästan utopiska tro på teknologi i allmänhet och internet i synnerhet.

Keepers of the Maser är en italiensk scifi-serie som är jäkligt snygg. Tyvärr är de en av de där serierna som snyggare än vad den är bra, och handlingen är ibland lite otydlig. Som jag förstår det efter tre album utspelar den sig på en koloniserad värld som nästan utplånades, av någon anledning, och där överlevarna nu stretar i motvind för att klara sig. Några udda personer – huvudpersonerna – är på jakt efter något kallat ”The Tower”, en forntida plats som på något sätt ska göra deras situation bättre. Första delen heter The second moon och författaren är Massimiliano Frezzato.

Lanfeust från Troy – Magohammotens elfenben är första delen i den franska serien om Lanfeust, en smedslärling i ett land där alla har magiska förmågor. Vissa kan förvandla vatten till is, andra kan hela alla skador – men bara på natten. Ytterligare någon kan få träd att växa supersnabbt, eller avlägga färgglada fisar. Variationen på olika krafter är till synes enorm. Lanfeusts förmåga är att smälta järn med blicken, men när han råkar vidröra ett gammalt svärd får han tillgång till alla magiska förmågor, något som innebär han kan göra i stort sett vad som helst. Lanfeust från Troy skrivs av Christophe Arleston och tecknas av Didier Tarquin. I Sverige ges serien ut av Albumförlaget, och i den fransktalande världen är den i princip hur stor som helst. Just det, serien är väldigt underhållande också. Höll på att glömma säga det.

Guy Gavriel Kay – bättre än någonsin

Jag har tidigare beskrivit det vemod som finns i Guy Gavriel Kays böcker, i The last light of the sun, i The lions of Al-Rassan, i A song for Arbonne, och så vidare. Böckernas berättelser utspelar sig vanligen under en tid av kraftig förändring för både huvudpersonerna och för de riken de lever i, och med denna förändring försvinner det gamla. Gamla traditioner, gamla tankesätt, till och med gamla sätt att se och beskriva världen – sätt världen fungerar. Detta har Kay skildrat med utsökt sorg och saknad.

I hans senaste bok Under heaven, som jag redan har hyllat, gör Kay till synes samma sak. I det Kitaiska imperiet – en analog till 700-talets Tang-dynasti i Kina – är kejsaren gammal, byråkrat-mandarinerna allt mäktigare, generalerna girigare, och arvingen sedd som en försupen vekling. En obetydlig andra son till en något sånär hedrad general får en obeskrivbart värdefull gåva av grannrikets kejsarinna: 250 stycken Sardian-hästar.

You gave a man one of the Sardian horses to reward him greatly. You gave him four or five of those glories to exalt him above his fellows, propel him towards rank – and earn him the jealousy, possibly mortal, of those who rode the smaller horses of the steppes.

Stora förändringar är som synes i görningen, både för Shen Tai och landet han lever i. Det är lätt att förvänta sig en ny dos av Kays nostalgi, det-var-bättre-förr, allting-är-förgängligt. Och det hade inte varit fy skam det, men i Under heaven går han ett steg längre. Om en av de allra minsta bifigurerna skrivs det:

… later in what turned out to be a very long life, he would tell stories about her, warming himself on winter nights with the glow in people’s eyes when they understood that he’d served Wen Jian, that he’d knelt before her, been spoken to, kissed the hem of her robe.

She had passed into legend by then.

Det känns som att Kay tagit det naturliga steget från att skriva berättelser om hur världen förändras och försvinner, till att skriva om hur dessa berättelser uppkommer. Om sin egen roll som författare, om människors behov av att göra det förflutna större än nutiden.

Under heavens sista ord, som jag inte tänker återge här, kan i det ljuset ses som Kays smärtfyllda försök att lämna det förflutna bakom sig. Jag längtar redan till hans nästa bok.

Kraken

Jag var väldigt nära att skriva någon sorts ordvits i rubriken ovan, men lyckades tygla mig.

Kraken är den mänskliga guden China Miévilles senaste roman. Den utspelar sig i London, i dag, och handar kortfattat om att en uppstoppad jättebläckfisk stjäls från ett museum. Mystiska krafter ligger bakom. Kuratorn och vad-det-nu-heter-när-man-jobbar-med-att-bevara-döda-djur-i-burkar dras in i en konflikt mellan bläckfiskkultister, ligister med knytnävar istället för huvuden, londomantiker och en hel radda märkliga fraktioner i en stad som får Gaimans Neverwhere att verka alldaglig.

Jämförelser med Neverwhere är svåra att undvika. Böckerna har många likheter. En vanlig snubbe dras in i övernaturligheter. Bakom det vanliga London finns ett annat, magiskt, London fyllt av märkliga varelser och än märkligare individer. De mest fruktade ”ondingarna” är en konstig duo som pratar konstigt och sprider död omkring sig på ett nästan nonchalant sätt.

Skillnaderna är desto fler. Kraken är så ytterst Miévillsk att det ibland nästan blir för mycket. Ni vet, så där som Burtons Alice i Underlandet är lite för mycket Tim Burton, och Gilliams Doctor Parnassus är för mycket Terry Gilliam? Det finns ingen hejd på vilka monstrositeter China hittat på, och hans ordlekar och påhittade ord tar aldrig slut. Visst är det härligt – en av njutningarna med att läsa en ny China är just hans fantastiska fantasi – men ibland känner jag att storyn och karaktärerna försvinner under en lavin av freaks.

Som helhet är Kraken en av Miévilles svagaste romaner sedan King Rat. I jämförelse med The city and the city står den sig slätt, det är inget snack om saken. Det är ändå en förbannat bra bok, men China kan bättre.

(Förresten, om någon vill ha en Spotify-playlist av låtarna i Maggies guardian spirit-iPod så finns den här.)

En liten fix Westeros

Jag köpte krigarnovellantologin Warriors av en enda anledning: George RR Martins nya Dunk & Egg-novell The mystery knight. I väntan på A dance with dragons tar en Westeros-knarkare som jag alla chanser till en tripp.

Berättelserna om Dunk och Egg är en sorts försättning (svenska för prequel – funkar det?) på A song of ice and fire och utspelar sig cirka 90 år innan första boken. Dunk är en kringstrykande riddare, fattig men ädel, och Egg är hans blåblodiga väpnare. Wikipedia it, wettja.

Grejen med de här novellerna är att de på något sätt känns mer lättsamma och humoristiska än Ice and fire-böckerna, trots att de egentligen är fyllda till brädden av tragedier, död och trasiga människoöden. Världen som Dunk och Egg färdas igenom är ingen lekpark direkt.

Okej, The mystery knight då? Jag får gåshud bara jag tänker på den. Novellen är troligen inte det bästa Martin någonsin skrivit – på samma sätts om det här knappast är det bästa blogginlägg jag knappat ihop – men herrejävlar vad jag gillar den. Huvudpersonerna hamnar återigen på ett tornerspel, där mycket mer pågår än vad man först kan tro, och …

Ja, jag är Westeros-junkie (jag kan sluta när jag vill), men det är helt klart värt att köpa en stor fet antologi  för 240 kronor bara för att läsa The mystery knight.