Saker som skulle få mitt tonåriga jag att skrika högt i vrede och sparka mig hårt i pungen

  • Att det finns en hel bok av Robert Jordan som jag inte läst, trots att det är flera år sedan att den gavs ut!
  • Att jag inte läst en enda bok av David Eddings sedan Belgarath the Sorcerer (1995).
  • Att jag inte har köpt en värsting till speldator, trots att jag har råd.
  • Att 70% av mina böcker är nedpackade på vinden.

Vad kan jag säga? Jag var en helt annan typ av geek på den tiden.

Bokiga associationer

En gång när jag var sjuk, jag tror det var i högstadiet, så hade jag lånat hem en bok om egytisk mytologi som jag läste när jag inte var för febrig. Samtidigt hade mamma satt upp nya gardiner i mitt pojkrum. Dessa gardiner luktade väldigt mycket. Inte på ett obehagligt sätt, de var bara mycket närvarande i rummet. Än i dag förnimmer jag den där gardindoften när jag läser eller hör om Egypten — mytologin i synnerhet.

Atwoods Oryx & Crake tog jag med mig jag när jag besökte min flickvän nere i Spanien för några år sedan. Jag låg ofta utslängd på sängen i hennes lilla studentrum och läste medan hon var upptagen med att plugga. Sedan dess förknippar jag Spanien med postapokalypisk scifi. Och varje gång jag ser Atwood i en bokhylla, ser jag det där ljusa studentrummet framför mig.

Tors pocketutgåvor av Robert Jordans Wheel of Time-böcker luktade på ett speciellt sätt när jag läste dem på 90-talet. Pappret och limmet. Ibland stöter jag på andra böcker som luktar lika dant (ofta just från Tor), och då blir det väldigt splittrat att läsa den. Det känns liksom som om det borde vara en Jordan-bok, men så är den inte det.

Hos Jordan är konversation en tävling

Néablog har ett huvudet på spiken-inlägg om hur karaktärerna i Robert Jordans The Wheel of Time beter sig. Det är en sån där grej som sätter ord på något som legat och gnagt i ens bakhuvud i åratal. Det är inte ofta jag stöter på sådant, speciellt inte på nätet.

There are some rules about how people in Jordan’s books behave. All people, without exception. Most important of these rules is that if a man is talking to a woman or a woman to a man, the main purpose of the conversation is to score a point of some kind.

[Via Ampersand.]

Synd att Jordan aldrig blev modedesigner

Så här tyckte jag om salige Robert Jordans Crossroads of twilight den 3 mars 2003.

51tycahke8l.jpgÄr det bara jag som blivit äldre eller har Robert Jordan tappat stinget helt? Läste just klart den senaste Wheel of Time-boken, Crossroads of Twilight, och, ärligt talat, den sög hårt

Min kritik kan sammanfattas som följer: Ingenting hände!

Seriöst. Handlingen rör sig framåt så förbannat långsamt att jag tror jag blir galen. Nästan 700 sidor och inte en enda liten intrig klaras upp, inte en enda konflikt löses … ingenting av intresse händer överhuvudtaget. Jordan tillbringar mer tid med att beskriva byxknapparna på varenda jäkla liten karaktär som dyker upp, än med att berätta en historia.

Jag började läsa Jordan när jag gick i högstadiet. Det är väl en dryga 10 år sedan nu. Känns som om han borde ta sig i kragen och avsluta sin förbannade ***** serie snart. Det, eller sadla om och bli modedesigner,

Dagens hangup: fusktjocka böcker

Uppenbarligen tycker folk det är viktigt att böckerna de läser är tjocka. Kanske känner de sig mer intelligenta då, eller något. Varför annars skulle förlagen ha så många knep för att förvandla fårordiga alster till mammutliknande kolosser?

Just nu läser jag William Gibsons Spook country, ett prima exempel på ett av de vanligaste ”förtjockningsknepen”: stort radavstånd. I Spook country är radavståndet om inte dubbelt, så i alla fall x1,9. Det går utan problem att trycka en extra rad text mellan raderna. Samma trick syntes i Robert Jordans A crown of swords, och används flitigt i Rowlings böcker om Harry Potter.

Harry Potter-böckerna (i varje fall de inbundna) är dessutom tjocklekspimpade med breda marginaler. Tio millimeter hit eller dit gör stor skillnad när man är uppe i 500–600 sidor. Johns Scalzis The last colony är ännu ett exempel på en bok en omotiverad generösa marginaler. Där snackar vi om c:a en halv centimeter extra åt alla håll.

Det tredje tricket används också i The last colony: ett udda format. Boken är något mindre än vanliga inbundna böcker, vilket innebär mindre sidor och mindre satsyta. Vilket i sin tur medför fler sidor. Andra exempel är Warren Ellis Crooked little vein (som bara är marginellt större än pocketformat) och Neil Gaimans Coraline.

Slutligen har vi papperstricket. Förlaget använder helt enkelt tjockare papper för att ge illusionen av mer omfångsrik bok. Praktexemplet är den gamle bluffen David Eddings Belgarath the Sorcerer där sidorna är tjocka som fnöske.

Givetvis finns det förklaringar till allt ovanstående som inte har med min tjocka-böcker-säljer-bättre-teori. Större radavstånd gör en text mer lättläst, i alla fall till en viss gräns. (Spook country har passerat den gränsen.) Breda marginaler gör boken mindre skräckinjagande för unga läsare. (Varför gör de då så även med vuxenböcker som The last colony?) Udda format får en bok att stå ut i hyllan och således sälja bättre (fast Crooked little vein är så liten att den nästan försvinner). Tjocka papper har bättre kvalitet (dock inte alltid). Och visst kan det vara sant. I sådana fall råkar väl det faktum att boken blir tjockare bara vara en ”oundviklig” bieffekt.

(Det finns faktiskt undantag från allt ovanstående. Pocketutgåvan av Harry Potter and the half-blood prince har ovanligt små marginaler, tätt radavstånd och bibeltunt papper. Där handlar det troligen om att det inte går att trycka pocketböcker som är hur tjocka som helst utan att de rasar isär.)

Robet Jordan död

Författaren Robert Jordan (egentligen James Oliver Rigney, Jr) dog i söndags. Jag mötte honom en gång, på ett nördkonvent i Stockholm vid namn Östan om sol. Någon gång i slutet av 90-talet. Det jag mins starkast är att han blev sur när någon ville få sin bok signerad med ”James Oliver Rigney, Jr”.

Men större delen av min relation till ”RJ” var helt litterär.

Under en tid i den senare delen av mina tonår närde jag en mild besatthet av Jordans The Wheel of Time-serie. Förmodligen är Jordan en starkt bidragande orsakt till mitt fortsatta beroende av nördlitteratur i alla dess former. Just när jag vuxit ur den pubertala förtjusningen av riddare med svärd, visade Robert Jordan att fantasygenren kan vara mer än repetativt, pubertalt tjaffs.

Tyvärr gick han själv så småningom i genres största fälla och vägrade avsluta sin serie böcker — vilket ledde till att han till slut mestadels skrev repetativt, pubertalt tjaffs.

Jordan hade storslagna visioner och ambitioner, men han var inte alltid skicklig nog att genomföra dem. Berättelserna tappade tempo och drogs ner i redundandens dy av otaliga bifigurer och bihandlingar. Så någon gång strax efter att Winter’s Heart släpptes 2000 slutade jag köpa hans böcker. Den sista bok jag läste var Crossroads of Twilight, som jag lånade på bibblan 2003.

Då hade jag följt Jordans Wheel of Time sedan The Fires of Heaven (1993) utan något slut i sikte. Man kan säga att jag tappade orken — och tålamodet. Och nu, när Jordan är död, så kommer aldrig serien att bli färdig. Den sista boken, A Memory of Light, blev aldrig färdigskriven.

Typiskt.

Kommentarer och nekrologer: