… med drakar

Ta vilken historisk epok som helst – Rom, 30-åriga kriget, aztekerna, 1700-talets ryssland, stenålder, vad du vill – och lägg till ”med drakar”. Risken är överhängande att någon redan skrivit en romansvit i ämnet.

Kurt Busiek ger sig på det första världskriget, med drakar, i serien Arrowsmith: So smart in their fine uniforms. Han gör det bra. Arrowsmiths värld är fylld till bredden, inte bara av drakar, utan av all världens magi och mytologiska varelser. I skyttegravarna trängs bergstroll, vampyrer och älvor med vanliga mänskliga skyttesluskar. Istället för flygplan fylls himlen av flygande magiker, och preussarna sägs vara ledda av ”The blood emperor”, en varelse som lever på död och förintelse.

Busiek berättar en spännande historia som kanske inte kommer med så mycket nytt, men som väl väger upp det det gamla hederliga tricken att inte berätta för mycket. Det ryktas om att det ska komma fler delar i serien, men So smart in their fine uniforms står på egna ben, och jag är inte alls säker på att den skulle tjäna på en fortsättning. Jag gillar när alla trådar inte är prydligt ihopknytna. Men eftersom det här albumet först gavs ut 2004 och nu har släppts på nytt, så är det kanske inte helt osannolikt att något nytt på gång.

Carlos Pachecos bilder är för övrigt lysande.

Kort och gott

Per Wirtén, Där jag kommer ifrån: Kriget mot förorten

Fascinerande reportagebok om förortens historia och attityden mot förorten genom historien. Förorten har alltid varit hatad och fruktad, alltid setts som en smittohärd av en orsak eller annan. Först de fattiga, sedan de själsligt förtvinade, sedan de socialt utslagna, därefter invandrarna, och nu muslimerna – hotet mot medelklassen och innerstaden har alltid funnit i förorten.

Poul Anderson, The high crusade

Medeltida by får tag på ett rymdskepp och erövrar galaxen. Rolig idé, men extremt förutsägbar. Sägs vara en klassiker, men jag blev inte särskilt imponerad.

Kurt Busiek, Astro city: The dark age, book 2

Det svagaste AC-albumet hittills? Kanske, men ett mediokert AC är ändå bra mycket bättre än nästan alla andra superserier. Här fortsätter berättelsen om böderna Royal och Charles och deras jakt på sina föräldrars mördare. Vi får se mer av terrororganisationen The Pyramid, får reda på mer om The Silver Agents märkliga tidsresa och ta del av de ena storslagna striden efter den andra. Teckningarna är, som alltid, av högsta klass.

Patricia A McKillip, Ombria in Shadow

Faktiskt den första McKillip-bok som jag inte orkat avsluta. Kanske var jag på fel humör, jag vet inte, men stilen kändes bara för mycket McKillip. Som om hon skrev en parodi på sig själv. Synd.

Kurt Busiek, A wizards tale

Egentligen en barnserie, men en fantastiskt rolig sådan. Världen styrs av onda trollkarlar, men den gamle Bafflerog Rumplewhisker är extremt dålig ond trollkarl. Dålig på att vara ond, alltså. När han vill få en jordbävning att sluka en by, öppnar han bara upp rikliga metallfyndigheter. När han vill skapa en piskande storm att plåga människorna med, trollar han fram en regnbåge. Allra roligast är de detaljrika teckningarna.

Ed Brubaker, The marvels project

Ed försöker göra om vad Busiek gjorde med Marvels, alltså återberätta Marvel-superhjältarnas tidiga historia. Det går väl sådär. 

Caarevels dolk – vad hände sen?

En av de största tragedierna med Rubicons död i juni 1991 var att man aldrig fick reda på hur serien Caarevels dolk slutade. Tomas ”Saga” Arfert skrev och ritade denna berättelse om krigaren Cirana och hennes märkliga öden i rollspelet Khelataars värld. Jag överdriver inte när jag säger att Caarevels dolk är den bästa Khelataar-baserade serie som någonsin publicerats i en Lancelot Games-utgiven tidskrift i Sverige!

Här på Piruett brinner vi för att bevara rollspelshistoria och nördartefakter från tidens tand och människors ointresse, och det är därför som jag känner mig tvungen att här lägga upp Caarevels dolk i hela sin åtta sidor långa prakt. Voilà:

Personligen har jag lite svårt att hänga med i handlingen (så är jag ju lite korkad också), men jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågan ”Vad hände sen?”. Blev ver hjältinna offrad till onämnbara makter? Lyckades hon fly? Fick hon någonsin lägga svärdet på hatthyllan och ägna sig åt sina trädgårdar? Lärde hon någonsin känna Red Sonja? Fullbordade hon sin quest? Hur många delar var serien tänkt att bli? Frågorna är många, svaren få.

Jag önskar bara att jag fått möjlighet att ropa ”BOLDAGER!” fler gånger i mitt liv.

En fullständigt värdelös recension av Unwritten

Trots att Mike Carey hävdar att Unwritten inte är så jätteinspirerad av Harry Potter-böckerna, så är det uppenbart för alla som läser serien att den faktiskt är väldigt potteresk. Harry Potter och Narnia känns som de två mest uppenbara inspirationskällorna. Lev Grossman känns också som en föregångare … fast där är det nog en fråga om simultana idéer. För visst är det lite roligt att två berättelser med kraftiga Narnia/Potter-referenser släpps ungefär samtidigt? Unwritten hade premiär i juli 2009 och Grossmans The magicians dök upp på hyllorna en månad senare.

Hmm … men det var inte detta jag ville skriva om egentligen. Gick lite vilse på tangentbordet. Vad jag VILL säga är att Unwritten är en förbannat bra serie. Det första albumet, Tommy Taylor and the bogus identity, la en gedigen grund som album nummer två, Inside man, elegant bygger vidare på.

Men vaffan … jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Kanske att alla människor borde gå och läsa Careys Unwritten? Ja, troligen. För det är en braaaa serie. Smart, snygg, rolig, tragisk, magisk, ball. Bra!

Suck. Det här funkar inte. Jag skyller på whiskyn.

Fast, seriöst, läs Unwritten. Du kommer att gilla den.

Läs något bra i helgen

När jag ändå är i farten tänkte jag ta och passa på att rekommendera två böcker.

Den första är Cherie Priests Boneshaker – en helt galen roman fylld av steampunk, luftskepp, zombier, pirater och galna vetenskapsmän. Den utspelar sig i USA i ett alternativt 1800-tal där inbördeskriget aldrig vill ta slut och där stora delar av Seattle spärrats av på grund av en dödlig gas som sipprar upp från underjorden. Boneshaker är en rolig, lättläst bok med en massa intressanta karaktärer och fenomen. Tyvärr är den inte alltid 100 procent spännande, men den passar utmärk tillsammans med en Tom Collins i hängmattan.

Den andra är serieablumet A god somewhere av John Arcudi och Peter Snejbjerg. Vid första anblick en traditionell superhjältehistoria om världens första supermänniska. Ganska snart blir den dock något mer. Fokus ligger på frågan ”Hur mår man egentligen om man plötsligt förvandlas till en nästan allsmäktig varelse?”. Bra story, väl berättad och med mycket suggestiva (eller bara rent hemska) teckningar av Snejbjerg. Rekommenderas!

Döden i lyxformat

Det är förbannat vanskligt att recensera Neil Gaimans Absolute Death. Vi talar nu om en serie som jag drykat sedan någon gång sent 90-tal. Vi talar dessutom om en serie som nästan alla redan har läst. Inte för att det brukar hindra mig, men just nu känns det lite som att försöka recensera Illaden eller, kanske, Gilgamesh-eposet.

Death har passerat långt bortom den gräns där allmänt tyckande är meningsfullt, och in i litteraturvetenskapens sfär.

Man kan väl uttrycka det så här: Om du gillade Death: The time of your life och Death: The high cost of living så kan Absolute Death vara en bra investering. Boken innehåller just dessa två album (plus några få andra lösryckta småberättelser från annat håll) i superlyxigt, extrastort format. Och som i alla andra av Vertigos Absolute-utgåvor finns det även här massor av konceptskisser, manus, för- och efterord och annat smarrigt.

Absolute Death är en bok man köper om man redan diggar Gaimans serie jättemycket. Egentligen är den nog lite dyrare än vad den är värd.

Vad ska du läsa nu?

Ja, vad ska du läsa härnäst? Om du inte vet så har jag några tips. Kolla:

For the win ska du läsa om du vill bli upprörd över dåliga arbetsförhållanden i asiatiska sweat-shops. Cory Doctorow är en sanlöst bra författare vars enda nackdel är att han kan bli lite väl föreläsande i sina böcker. For the win är inget undantag, men kompenserar predikandet med en genuint fascinerande story och gripande karaktärer. Jag gillar också Doctorows nästan utopiska tro på teknologi i allmänhet och internet i synnerhet.

Keepers of the Maser är en italiensk scifi-serie som är jäkligt snygg. Tyvärr är de en av de där serierna som snyggare än vad den är bra, och handlingen är ibland lite otydlig. Som jag förstår det efter tre album utspelar den sig på en koloniserad värld som nästan utplånades, av någon anledning, och där överlevarna nu stretar i motvind för att klara sig. Några udda personer – huvudpersonerna – är på jakt efter något kallat ”The Tower”, en forntida plats som på något sätt ska göra deras situation bättre. Första delen heter The second moon och författaren är Massimiliano Frezzato.

Lanfeust från Troy – Magohammotens elfenben är första delen i den franska serien om Lanfeust, en smedslärling i ett land där alla har magiska förmågor. Vissa kan förvandla vatten till is, andra kan hela alla skador – men bara på natten. Ytterligare någon kan få träd att växa supersnabbt, eller avlägga färgglada fisar. Variationen på olika krafter är till synes enorm. Lanfeusts förmåga är att smälta järn med blicken, men när han råkar vidröra ett gammalt svärd får han tillgång till alla magiska förmågor, något som innebär han kan göra i stort sett vad som helst. Lanfeust från Troy skrivs av Christophe Arleston och tecknas av Didier Tarquin. I Sverige ges serien ut av Albumförlaget, och i den fransktalande världen är den i princip hur stor som helst. Just det, serien är väldigt underhållande också. Höll på att glömma säga det.

Några ord om saker jag läst på sistone

Vera Nazarian, Salt of the air

Jag gillar Vera Nazarian. Hon skriver bra böcker. Men novellsamlingen Salt of the air gillar jag inte. Det beror inte på Nazarian, eller på novellernas kvalitet, utan på det faktum att jag inte gillar att läsa novellsamlingar. Detta faktum är väl dokumenterat. Ändå köpte jag denna bok. Det är märkligt, det här med min aversion mot novellsamlingar. Jag tycks ha en mental spärr som hindrar mig från att uppskatta fler än två noveller per år. Undrar varför.

Bill Willingham, Fables: The great Fables crossover

Har Bill tappat det? Jag brukade älska Fables och varje nytt album var som en födelsedagsfest. Nu: Inte lika mycket. Nerven försvann när fablerna lyckades störta The Adversary och återta hemländerna, och en ny ännu ondare och mäktigare figur dök upp. Det är lite som om Sagan om ringen inte slutat med att Sauron störtades, utan fortsatte med att en helt okänd, aldrig tidigare nämnd varelse attackerade Gondor.

I detta album, nummer 13 (!) i ordningen, smälter handlingen från Jack of Fables-böckerna ihop mot Fables, med ett ganska dåligt resultat. Jack är en rolig serie som helt saknar spärrar för vad som kan hända. Allt är galet och tokigt och flummigt. Fables har alltid varit en ganska allvarlig historia, inte utan humor, men med en svärta som gav serien ett annat djup. Effekten när dessa två stilar slås ihop är inte bra. Jag vill inte se Fables fetaste bad-ass förvandlas till en rosa elefant. Jag vill inte det. Det sabbar helt den känsla och stämning som byggts upp i de föregående 12 albumen. Värdo!

John Scalzi, The god engines

Det här var en bra jäkla bok! Science fantasy (om det nu finns något som heter så) med en stil som påminner en hel del om Fading suns eller till och med Mutant chronicles.

I The god engines används fängslade gudar som motor för färd mellan stjärnorna. Ett militaristiskt prästerskap styr mänskligheten med järnhand, ledda av Den enda guden.

En riktigt bra – och kort – bok som inte bör missas. Scalzi är en bra författare, och här briljerar han.

Scarlett Thomas, The end of Mr Y

I början tyckte jag att den här boken påminde väldigt mycket om Carlos Ruiz Safóns Vindens skugga. Lite senare var jag beredd att likna den med Three days to never av Tim Powers. I slutändan var jag dock tvungen att konstatera att The end of Mr Y bara liknande dessa böcker till ytan, men egentligen var något helt annat.

Tyvärr har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig om hur bra jag tyckte boken var. Första halvan gillade jag jättemycket, men efter det förvandlades boken till någon sorts på-flykt-från-män-i-svart-historia, vilket var en besvikelse. ”Läsvärd” är nog ändå ordet jag letar efter här.

Mark Millar, Kick-ass

Jag skulle bli så glad om det kom en svensk översättning av den här serien som hette ”Sparka rumpa”. I väntan på den glädjen så duger Kick-ass även på originalspråk.

Den är en extremt våldsam berättelse som man läser för just gladvåldet och de snygga teckningarna, inte för så mycket annat. Om det finns något djup i serien så är i alla fall jag för seg för att upptäcka det.

Tomas H, Version noll

Ett rollspel. Nya regler till det nu avlivade efter katastrofen-spelet Mutant. Det är så här jag vill ha mina rollspel: Tunna, välskrivna böcker utan en massa bjäbb. Rakt på sak, genomtänkt och utan pinsamma försök att hitta på nya ord för bekanta begrepp.

Gillar.