Det glädjer mig att det kommit så många kommentarer till ”Sexistiska Snösaga” (och även till de gubbiga omslagen). Skoj med debatt! Inlägget publicerades ju ändå på internationella kvinnodagen.
Jag skulle dock vilja ta tillfället i akt att förklara min syn på ett par saker som diskuterats bland kommentatorerna.
Först så vill jag återigen understryka en viktig distinktion: det går att skriva om en ”sexistisk värld” utan att själv vara sexistisk. Det handlar om att vara medveten om vad man gör, och där tycker jag att författaren till Snösaga misslyckas. Ja, äventyret utspelar sig i en extremt mansdominerad kultur (ett faktum som inte kommenteras alls i boken), men det ursäktar inte att beskriva denna kultur på ett okritiskt och grabbigt sätt.
Det hade enkelt gått att undvika genom att bara förklara att det förekommer änkebränning, att månggifte är vanlig, att kvinnorna i äventyrsvärlden lever i förtryck. För börjar man att förklara att något är på visst sätt, inser man snart att man även måste förklara varför.
I Snösaga får man inga förklaringar alls, ingen bakgrund, inga kulturella referenser. Ingen medvetenhet.
För tydlighetens skull vill jag understryka att jag inte tror att Snösagas författare, eller folket på Riotminds i allmänhet, är kvinnohatare på något sätt. Deras böcker, speciellt illustrationer och omslag, är snarare väldigt goda exempel, och bystiga halvnakna kvinnor lyser med sin frånvaro. Min poäng är snarare att en författare måste reflektera över vilka ingredienser han använder i ett äventyr, och varför de måste vara där. Annars är det lätt att hamna i klyschor, och klyschor är sällan annat än chauvinistiska.
Walium sätter huvudet på spiken:
Personligen tror jag att det mest handlar om grabbar som skriver för grabbar och egentligen inte funderar särskilt mycket över vad de skriver och vilka signaler som de sänder ut. Precis som när det gäller olika former av fördomsfullt beteende i övriga samhället. Men i praktiken så reser de murar som utestänger både kvinnliga spelare och andra som önskar avvika ifrån den etablerade normen.
Den andra saken jag vill ta upp är påståendet att sexism och fantasy hör ihop. HJK, bland andra, skriver:
Rollspel och fantasy är ofta sexistiskt, det hör liksom till. Vissa saker hör hemma i fantasy, dvärgar, våpiga kvinnor och drakar hör till.
Detta är ett uttalande jag inte känner igen mig i alls, och som dessutom provocerar mig rejält. Visst finns det mycket okritisk gubbighet i fantasygenren, men det gör det å andra sidan i nästan alla andra genrer också. Att säga sexism hör till fantasy är vanvettigt när det finns mängder av utmärkta exempel ur genren som verkligen inte är sexistiska.
Min favorit i de här sammanhangen är George RR Martins A song of ice and fire där författaren beskriver en extremt sexistisk värld på ett nästan feministiskt sätt. Och han lyckas med detta konststycke just för att han är medveten om vad han skriver. Han vet att han handskas med frågor som är verkliga problem, frågor som faktiskt är viktiga för många människor, och han gör det med respekt.
Fantasy är inte mer sexistisk än någon annan genre. Den innehåller många element som lätt kan bli sexistiska om de hanteras ovarsamt (prinsessor i torn, muskulösa barbarer, penisformade svärdsskaft), men dessa är inte ett problem i sig. Allt handlar om hur de används i berättelsen.
Med det sagt så tror jag att rollspelsäventyr, speciellt sådana man köper, lättare faller i sexismfällan än många andra typer av fantasyberättelser. Dels för att dessa äventyr vanligen förutsätter att rollpersonerna agerar på ett visst sätt, och stereotyper är det enklaste sättet att ge spelarna signaler för hur de ska agera ”rätt”. Dels för att det helt enkelt kräver mindre ansträngning att skriva ett äventyr som går i redan väl använda spår.
Som jag sa inledningsvis glädjer det mig att så pass många är intresserade av diskutera fenomenet med sexism i rollspel. Samtidigt förvånas (nja) jag över de många starka reaktionerna. Lukas upp en intressant sak:
Å andra sidan brukar spelvärldar innehålla fördomar och konflikter mellan samhällsklasser, raser och nationaliteter utan att orsaka allt för mycket rabalder. Kön blir avsevärt känsligare. Varför? Kanske för att folk i allmänhet gillar att spela samma kön som en själv, och det därmed blir en fråga där spelaren och rollpersonen glider ihop.
Jag tror snarare att det är så att de flesta svenska rollspelare, i likhet med svenskar i allmänhet, tror sig vara jämställda. Det finns en ganska djupt satt tanke att Sverige är ett helt jämställt land, trots att mycket säger annorlunda, och när denna tanke utmanas blir folk sura. Speciellt män. För visst kan det vara så att folk därute, andra, absolut inte jag, har kvinnofientliga åsikter och ägnar sig åt saker med sexistiska undertoner … men att jag skulle ens ha en tillstymmelse av sådana fördomar, att min hobby har sådana tendenser … nej, det är bara galenskap och personen som framför sådana åsikter har helt uppenbart en dold agenda av något slag, den jäkla pk-apan.
Jag är övertygad om att om jag skulle skriva en artikeln där jag lägger fram teorin att svartfolk och andra monster bara är omskrivningar för färgade människor, och att många rollspel på så sätt förmedlar en rasistisk världsbild, så skulle jag få lika många upprörda svar.
Lägg till detta att rollspelare har en intim relation till sina spel, och att även legitim kritik ofta läggs i Piff & Puff-lådan, så får du ett långt ifrån fruktbart debattklimat. För fasen, det finns ju rollspelare som tar illa vid sig bara någon har åsikter en specifik regel i deras favoritspel.
Så, för att sammanfatta:
Finns det problem med kvinnosynen i rollspel? Ja, absolut. Problemet ligger i slentrianmässigt skrivande. slentianmässigt bildval, och ett okritiskt hanterande av känsliga ämnen.
Min önskan är enkel: om du vill skapa en sexistisk spelvärld, fråga dig själv varför.
Piruett 