”Lilla stjärna” är John Ajvide Lindqvists bästa

Lilla stjärna är John Ajvide Lindqvists bästa bok. Bättre än Låt den rätte komme in. JAL återvänder till temat unga människor och utanförskap, och greppet med att en vanlig unge (eller tonåring i alla fall) hittar en vän i något övernaturligt.

I Lilla stjärna är det Teresa som träffar den märkliga Theres, en våldsam och tillsynes efterbliven tjej som har en märklig förmåga att sjunga helt rena toner.

Jag vill inte säga något mer om handlingen, för som i alla AJLs böcker utvecklas den långsamt och slingrande. Jag närmade mig Lilla stjärna utan att ens ha läst baksidestexten, och det är egentligen så jag rekommenderar alla att läsa den.

Som vanligt briljerar AJL med träffsäkra vardagsporträtt av livet i Sverige, och med plötsliga utbrott av blod, inälvor och övergrepp.

Alla måste läsa. Måste!

Svenska kulter

Svenska kulter är inte en fackbok om svenska kulter, utan en samling skräcknoveller av Anders Fager. Det är mycket cthulhu över novellerna — cthulhu och svensk vardag: De sydsvenska gymnasietjejer som offrar sina ragg till Någonting bakom dansbanan. Det gamla paret som ska mata svanarna, och som pratar om att återuppväcka Strindberg från de döda. Rosengårdsgrabbarna som bilar genom Europa för att hämta hem ”Mormor”.

Det är bra skit alltihop, även om jag inte direkt blir rädd av den här typen av skräck. Den är mer fascinerande och spännande än läskig. Bra skrivet, bra berättat, bra storys. Bra, liksom. Man vill läsa mer.

Ni som hängt med här på bloggen ett tag känner till min aversion mot novellsamlingar. Jag har inte lyckats läsa igenom en hel novellsamling sedan biblisk tid. Svenska kulter är så bra att jag slukade den i en sittning. Jag! Novellhataren. Det om något borde ge er en fingervisning om kvalitén på Anders Fagers berättarkonst.

Operation: Fallen reich känns som en blast from the past

Satt och läste om nya rollspelet Operation: Fallen reich i senaste Fenix. Läste den positiva recensionen, läste äventyret ”Big trouble in little London”, tittade på bilderna, bläddrade lite fram och tillbaka.

Tänkte: Vad fan, det här är ju Chock. Det här gjorde Äventyrsspel redan 1985.

Likheterna är slående. En hemlig herrklubb (i Chock kallad SAVE, i Fallen kallad Operation: Fallen Reich) som kämpar mot övernaturliga ondingar (Det Okända/Fallen) i ett nära förflutet.

Äventyret i Fenix skulle kunna vara skrivet för Chock, rakt av. Någon har rest till en exotisk plats, tagit med sig lite kultföremål hem och blir hemsökt av demonen som bodde i föremålen. Rollpersonerna måste lösa det hela. Det är samma anslag, samma xenofobi, samma brittiska etnocentrism, samma jaga-ledtrådar-upplägg. ”Big trouble in little London” är ett Chock-äventyr.

Det är konstigt att Fallen Publishing inte tryckt hårdare på att de återupplivar en gammal svensk klassiker. För det är en kulturgärning de gör: Sverige har länge saknat ett traditionellt döda-monster-rollspel, och vad bättre att fylla tomrummet än en remake av Chock?

Alla är dödare än dödens död – och det är fantastiskt bra

walking_deadRobert Kirkmans The walking dead compendium vol 1 är 1088 sidor tjock och väger 2,3 kilo. Jämförelsevis är Bone: One volume edition 1300 sidor fet och väger in sig på 1,7 kg. Skillnaden ligger givetvis i papperskvaliteten. Bone är tryckt på bibelpapper, Kirkmans mastodont på tjockt fint papper. Det är hur som helst en fysisk ansträngning att läsa den. Ladda på gymmet några veckor innan du börjar.

Men nog om det. Albumet samlar nr 1–48 av den månatliga serien The walking dead. Serien har tidigare även publicerats som flera mindre album, och tänker man i de termerna innehåller Compendium 1 album 1–8. (Tips: Det är billigare att köpa kompendiet än att köpa alla 8 album.)

Jaha, men vad handlar skiten om då? Jo så här är det: Snuten Rick Grimes blir skjuten i huvudet av en bov och hamnar i koma. När han vaknar upp har en zombieapokalyps svept över världen. Civilisationen har brakat samman, de döda går igen och livet är i allmänhet ganska dassigt för de få människor som fortfarande lever.

Rick lyckas få kontakt med några andra överlevare, och tillsammans försöker de skapa ett nytt liv i ruinerna. Inte det lättaste visar det sig. Det ständiga hotet från zombierna är bara början: de överlevande människorna är inte alltid helt pålitliga heller. Om det finns något som heter post-apokalyptiskt stress (PAS?) så har de flesta fått en rejäl dos av detta.

Zombierna i The walking dead är som köttätande boskap. Ser de mat så går de ditåt tills de får tag i det. De har ingen intelligens, list eller annan instinkt än att äta. De förstår inte ens hur man öppnar en dörr. Det är först i stora grupper som de blir riktigt farliga – och då hela världen har blivit zombiefierad råder det ingen brist på stora grupper.

Zombier i all ära, men de som står för skräckelementet i den här berättelsen är människorna själva. Kirkman utforskar vad som händer med det mänskliga psyket i en så pass extrem situation, och han gör det förbannat bra. Karaktärerna – och allt de gör för att överleva – känns verkliga in i minsta detalj. För läsaren väcks ständigt tankar som ”shit, det skulle jag kunnat gjort” och man frågar sig ständigt vad man själva är beredd att göra för att skydda sig själv och de sina.

Det är inte alltid en helt angenäm upplevelse att läsa The walking dead. Och då menar jag inte bara träningsvärken i armarna. Men det är värt det. Det här är en serie som man måste läsa om man vill fortsätta att kalla sig för människa.

Just nu läser jag …

… Tim Powers, Three days to never. Har kommit en tredjedel in i boken och den känns märkligt oengagerande. Detta trots att den innehåller israeliska psi-agenter, Einstein, spöken i tv-apparater, Charlie Chaplin, telepatiska barn och en blind kvinna som ser ut som Audrey Hepburn. Hoppas att den tar sig.

The year’s best fantasy and horror, sixth annual edition. Massor med noveller skrivna 1992 (eller om det var 1991). Än så länge inga höjdare, men jag tar det ganska långsamt.

… Måns Broman mfl, Österhavets otämjda riken. För att vara en kampanjmodul om hav och sjöfart handlar väldigt mycket av innehållet om saker som ligger på landbacken. Ändå är boken helt lysande än så länge.

Vad läser du just nu?

Bästa böckerna 2008: #8

John Ajvide Lindqvist, Människohamn
Svensk skräckis i Lovecraftiansk anda som utspelar sig Stockholms skärgård. Inte så läskig, men suggestiv och fascinerande så att det räcker och blir över.

Som vanligt är det blandningen av svensk vardag och bortomvärldsliga varelser som gör JAL så härlig att läsa. Det här utan tvekan hans bästa bok sedan debuten, Låt den rätte komma in.

Läs min recension: Vem är rädd för Människohamn?

Dead until dark vs True blood

12290Först såg jag tv-serien True blood, sedan läste jag förlagan Dead until dark, av Charlaine Harris. Dead until dark motsvarar ganska precis första säsongen av True blood. En del saker är annorlunda, fokus ligger ännu mer på Sookie (Sam och Jason får avsevärt mindre utrymme), relationerna mellan karaktärerna är lite annorlunda, och en del figurer finns helt enkelt inte (Tara, till exempel).

Det fina i kråksången är att boken skiljer sig tillräckligt mycket från tv-serien att göra den värd att läsa. Det är ingen stor litteratur vi snackar om här (men vem fan bryr sig om stor litteratur?) utan en välskriven och spännande vampyrdeckare med en massa sex i.

True blood är den bästa tv-serie jag sett i år (inte för att jag sett så många andra, men ändå). Om man nu på något krystat sätt ska jämföra braigheten mellan en tv-serie och en bok, så är tv-serien avsevärt mycket bättre än boken. Serien har ett visuellt språk som är helt fantastiskt, en atmossfär och ett soundtrack som är långt över par. Boken är ganska ordinär i sitt språk — gediget och nervigt men inte mer.

Vem är rädd för ”Människohamn”?

John Ajvide Lindqvist slog ner som en meteorit med sin debut Låt den rätte komma in 2004. I alla fall hos mig. Vampyrer i Blackeberg, liksom. Som inte var töntiga. Som inte var ämnade för barn. En bok om vampyrer i Blackeberg som faktiskt var sjukt bra.

Hur stort som helst.

Än i dag är Låt den rätte komma in en av två böcker som jag alltid ger bort till folk i present. (Den andra är Fjäril vingad av Stefan Eriksson.)

Nu har John Ajvide Lindqvist släppt sin fjärde bok, romanen Människohamn. En spökhistoria i skärgårdsmiljö som — paradoxalt nog — inte är nämnvärt läskig. Mystisk, ja. Spännande, ja. Men inte läskig. Jag kan inte riktigt förklara varför.

Men, framför allt, är boken bra så in i h-vete.

JAL bygger sakta men säkert upp en stämning som inte går av för hackor. Roslagen förvandlas sakta till Dunwich. Ja, cthulhu-influenserna är tydliga i Människohamn. Galenskapen, självmorden och det okända är aldrig långt borta.

Lovecraft var ju för övrigt också en författare vars skräckberättelser fascinerade mer än skrämde.

(Vill du läsa en bättre recension? Klicka här.)