Outhärdlig besvikelse

Jag är extremt, extremt, besviken.

Terry Pratchett, min favoritförfattare, har skrivit en ny bok som heter Nation. Och den suger. Suuuuuger. Den är den första Pratchettbok någonsin som jag inte ens orkat läsa klart. Jag är så besviken att jag inte har ork nog att skriva mer än så här om skräpet.

Nu ska jag trösta mig med Stephensons Anathem.

Varning: Pratchett suger i serieform

Seriealbumen baserade på Terry Pratchetts The colour of magic, The light fantastic och Guards! Guards! är ganska värdelösa.

Det största problemet är att de är dåliga rent … serietekniskt. Ta en bara en sådan sak som att pratbubblorna ofta kommer i fel ordning, så att du läser ett svar innan du läser frågan. Samma sak, fast i mindre mån, gäller för rutornas förhållanden till varandra. Det är inte ovanligt att en ruta naturligt leder ögonen en viss väg — vilken snart visar sig vara helt åthellskotta.

Usel komposition, helt enkelt.

Men det jag upprörs mest över är att illustrationerna dels är genomgående fula (speciellt i The light fantastic), dels inte följer Pratchetts förlaga särskilt väl. Exempelvis: I Pratchetts roman Guards! Guards! beskrivs huvudpersonen, Carrot, som rödhårig. I serieversionen är han ett skinnhuvud.

Obegripligt.

Onödigt.

Deckarinslagen sabbar THUD!

thud.jpgTerry Pratchetts THUD! handlar om Sam Vimes och stadsvakten. Jag tänker inte beskriva handlingen, för det är det mest meningslösa man kan göra i en recension. Vill ni veta, läs.

Jag blev en aning besviken på THUD! Pratchett får mig inte längre att skratta. Småle, ibland, och kanske ge ifrån mig en och annan igenkännande fnysning. Men inte skratta. Det är tråkigt.

Som tidigare nämnts har Pratchetts böcker blivit mer satiriska och samhällskritiska de senaste 5-6 åren. Så även i THUD! Temat för dagen är krig och rasmotsättningar, och det krävs inte mycket fantasi för att se Israel-Palestinakonfliken bakom dvärgarna och trollens Koom Valley.

Även Da Vinci-koden får sig en känga.

THUD!
innehåller tyvärr en av Pratchetts mer olyckliga tekniker. Vem-begick-brottet? Deckaren. Pratchett är inte en bra deckarförfattare och det är synd att han så ofta fokuserar sina böcker på just kriminalutredningar (även om det är naturligt i böckerna om stadsvakten). Han har den dåliga vanan att inte ge läsaren en chans att själv lista ut vad som pågår. När jag läser en deckare vill jag gärna tro att det är möjligt att lista ut mördaren i förväg. Det går inte i THUD! där läsaren helt enkelt inte får tillräckligt med info.

Men i slutänden är det ju ändå en Pratchett-bok vi snackar om. Pratchett är som sex, rätt bra även när det är dåligt. Man känner ingen det mesta i form av karaktärer, platser och skämt. Och det är tyvärr så att det är de gamla bekanta sakerna som fortfarande är mest intressanta och roligast. Jag tar Carrot före vampyrfotografen Otto alla gånger.

(Detta inlägg postades på rollspel.nu 2005-09.30).

Bästa böckerna 2007: Nr 5

Så har vi kommit halvvägs igenom min egen, högst personliga, lista över de bästa böckerna jag läst under det gångna året. Och vem får plats numero fem om inte …

pratchettoney.jpgPratchett, Terry: Making Money (2007)
Yes! Pratchett är tillbaka! Det var ett tag sedan jag verkligen gick igång på en hans romaner — den senaste var nog Night Watch från 2002 — men Making Money fick mig att ånga på alla cylindrar. (Var det där en korrekt metafor? Ingen aning.) Pratchett ger sig i kast med bankväsendet och allt vad kapitalism heter — och han gör det på sitt eget unika sätt. Ingen kan dissa som Terry.

Tidigare inlägg om Pratchett.

Fan, Pratchett har alzheimers

Fy fasen. Vaför ska folk gå och bli sjuka för? Pratchett är ju min favvoförfattare – och av allt att döma en fantastisk människa.
Från paulkidby.com:

I would have liked to keep this one quiet for a little while, but because of upcoming conventions and of course the need to keep my publishers informed, it seems to me unfair to withhold the news. I have been diagnosed with a very rare form of early onset Alzheimer’s, which lay behind this year’s phantom ”stroke”.

(Via BoingBoing.)

Terry Jävla Pratchett

twawod.jpgHäromdagen läste jag klart The Wit and Wisdom of Discworld — en samling citat ur Terry Pratchetts nu ganska många böcker om Skivvärlden.

Jag vet egentligen inte varför jag köpte denna ganska onödiga tingest, men jag är så här i efterhand förbannat glad att jag gjorde det. Boken blev lite av en nostalgitripp på syra.

Jag läste min första Pratchett-bok (Äventyrsspels översättning av The Colour of Magic) när jag var 12-13 år, och har sedan dess varit en trogen Pratcettit. De första tio böckerna har jag säkert läst tre gånger vardera, men de 10 senaste åren har det inte blivit så mycket omläsande. Trots att jag ständigt är sugen på att läsa om bland annat Jingo, Feet of Clay, Carpe Jugulum och Nightwatch. Det finns helt enkelt för många andra intressanta böcker jag också vill läsa.

The Wit and Wisdom of Discworld blev lite som att läsa om alla Discworld-böcker på en gång — i turbofart. Citaten är uppdelade kronoliogiskt efter bok. Först The Colour of Magic (1983) och sist Making Money (2007). Givetvis är det lite varierande kvalitet på urvalet, men det är ju med Pratchett som med pizza (och sex): även när han är dålig är han djävligt bra.

Faran med onlineshopping

Beställde Donaldsons Fatal Revenant från Bokus för ett tag sedan. Tyvärr kunde man inte se omslagsbilden, vilket resulterade i att jag fick den kitschiga, fula varianten. Gissa vilken:

Samma sak hände med Pratchetts Making Money — och bröt en lång tradition av enhetliga Pratchettbokryggar i hyllan.

Så säga vad man vill om att handla i fysiska, riktiga, boklådor, men risken att man väljer det fula omslaget är ganska minimal.