Några ord om saker jag läst på sistone

Vera Nazarian, Salt of the air

Jag gillar Vera Nazarian. Hon skriver bra böcker. Men novellsamlingen Salt of the air gillar jag inte. Det beror inte på Nazarian, eller på novellernas kvalitet, utan på det faktum att jag inte gillar att läsa novellsamlingar. Detta faktum är väl dokumenterat. Ändå köpte jag denna bok. Det är märkligt, det här med min aversion mot novellsamlingar. Jag tycks ha en mental spärr som hindrar mig från att uppskatta fler än två noveller per år. Undrar varför.

Bill Willingham, Fables: The great Fables crossover

Har Bill tappat det? Jag brukade älska Fables och varje nytt album var som en födelsedagsfest. Nu: Inte lika mycket. Nerven försvann när fablerna lyckades störta The Adversary och återta hemländerna, och en ny ännu ondare och mäktigare figur dök upp. Det är lite som om Sagan om ringen inte slutat med att Sauron störtades, utan fortsatte med att en helt okänd, aldrig tidigare nämnd varelse attackerade Gondor.

I detta album, nummer 13 (!) i ordningen, smälter handlingen från Jack of Fables-böckerna ihop mot Fables, med ett ganska dåligt resultat. Jack är en rolig serie som helt saknar spärrar för vad som kan hända. Allt är galet och tokigt och flummigt. Fables har alltid varit en ganska allvarlig historia, inte utan humor, men med en svärta som gav serien ett annat djup. Effekten när dessa två stilar slås ihop är inte bra. Jag vill inte se Fables fetaste bad-ass förvandlas till en rosa elefant. Jag vill inte det. Det sabbar helt den känsla och stämning som byggts upp i de föregående 12 albumen. Värdo!

John Scalzi, The god engines

Det här var en bra jäkla bok! Science fantasy (om det nu finns något som heter så) med en stil som påminner en hel del om Fading suns eller till och med Mutant chronicles.

I The god engines används fängslade gudar som motor för färd mellan stjärnorna. Ett militaristiskt prästerskap styr mänskligheten med järnhand, ledda av Den enda guden.

En riktigt bra – och kort – bok som inte bör missas. Scalzi är en bra författare, och här briljerar han.

Scarlett Thomas, The end of Mr Y

I början tyckte jag att den här boken påminde väldigt mycket om Carlos Ruiz Safóns Vindens skugga. Lite senare var jag beredd att likna den med Three days to never av Tim Powers. I slutändan var jag dock tvungen att konstatera att The end of Mr Y bara liknande dessa böcker till ytan, men egentligen var något helt annat.

Tyvärr har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig om hur bra jag tyckte boken var. Första halvan gillade jag jättemycket, men efter det förvandlades boken till någon sorts på-flykt-från-män-i-svart-historia, vilket var en besvikelse. ”Läsvärd” är nog ändå ordet jag letar efter här.

Mark Millar, Kick-ass

Jag skulle bli så glad om det kom en svensk översättning av den här serien som hette ”Sparka rumpa”. I väntan på den glädjen så duger Kick-ass även på originalspråk.

Den är en extremt våldsam berättelse som man läser för just gladvåldet och de snygga teckningarna, inte för så mycket annat. Om det finns något djup i serien så är i alla fall jag för seg för att upptäcka det.

Tomas H, Version noll

Ett rollspel. Nya regler till det nu avlivade efter katastrofen-spelet Mutant. Det är så här jag vill ha mina rollspel: Tunna, välskrivna böcker utan en massa bjäbb. Rakt på sak, genomtänkt och utan pinsamma försök att hitta på nya ord för bekanta begrepp.

Gillar.

Vera Nazarian gör det igen

Vera Nazarian lider som vanligt av fula-omslag-syndromet. The duke in his castle är ingen snygg bok. Det syns inte riktigt på bilden här vid sidan, men kvaliteten på trycket är … sådär. Det ser ut som om någon har tagit lågupplösta bilder och dragit dem alldeles för mycket.

Men men. Det är i alla fall en bra bok. Lite av en saga, faktiskt. En hertig lever magiskt inlåst i sitt slott. En dag dyker en främmande kvinna upp utanför slottet, och med sig har hon en låda med benen från en sedan länge död hertiginna. Bang!

På Amazon beskrivs den här långnovellen som en erotisk berättelse. Det är fel. Den är inte det minsta erotisk. Däremot så är den fascinerande och mångbottnad, och liksom i Dreams of the compass rose skriver Nazarian på ett sätt som jag bara kan beskriva som hypnotiserande. Orden ligger som pärlband på sidorna. Det är fantastiskt.

Bästa böckerna 2007: Nr 6

drsmall.jpgNazarian, Vera: Dreams of the Compass Rose (2002)
Varje gång jag vill berätta om Dreams of the Compass Rose kommer jag bara att tänka på trötta klyschor. Jag vill använda ord som ”drömsk”, ”mustig”, ”mytisk” och ”kryddoftande”. Jag vill jämföra med Tusen och en natt, dra paralleller med Ursula K Leguin och Samuel Delany, och hänvisa till persiska folksagor. Men det faller bara platt, för ingenting av detta gör Nazarians bok rättvisa. Den är unik. Jag har ärligt talat aldrig läst något liknande.

Boken innehåller ett antal noveller som sakta men säkert vävs samman till en helhet, en helhet som inte är lätt att skönja men som ändå finns där som en hägring. (Du ser, där kom klychan!) Kort och gott en utmaning att läsa, men utmaning med en rejäl belöning för den som pallar.

Läs tidigare inlägg om Dreams of the compass rose.

Bra bok, fult omslag

dotcr.jpgVera Nazarians Dreams of the Compass Rose är en mytiskt skimmrande samling noveller som sakta vävs samman till en helhet. Boken är som en modern Tusen och en natt med ett myller av gudar och väsen, fantastiska platser och ödmjuka hjältar.

Hon får mig att tänka på Jack Vance när han är som mest poetisk, eller Michael Moorcock när han är som minst stressad.

Det är en jävligt bra bok, helt enkelt.

Tyvärr är omslaget minst lika fult som boken är lysande. Bilden här till vänster är inte en dålig scan, som man kan tro. Det ser faktiskt ut så där. Suddigt, klatchiga färger och i allmänhet ugly. Baksidestexten går knappt att läsa.

Det är förbannat synd, för nu kommer massor av potentiella läsare missa hur otroligt bra Nazarian skriver.