Dagens hangup: fusktjocka böcker

Uppenbarligen tycker folk det är viktigt att böckerna de läser är tjocka. Kanske känner de sig mer intelligenta då, eller något. Varför annars skulle förlagen ha så många knep för att förvandla fårordiga alster till mammutliknande kolosser?

Just nu läser jag William Gibsons Spook country, ett prima exempel på ett av de vanligaste ”förtjockningsknepen”: stort radavstånd. I Spook country är radavståndet om inte dubbelt, så i alla fall x1,9. Det går utan problem att trycka en extra rad text mellan raderna. Samma trick syntes i Robert Jordans A crown of swords, och används flitigt i Rowlings böcker om Harry Potter.

Harry Potter-böckerna (i varje fall de inbundna) är dessutom tjocklekspimpade med breda marginaler. Tio millimeter hit eller dit gör stor skillnad när man är uppe i 500–600 sidor. Johns Scalzis The last colony är ännu ett exempel på en bok en omotiverad generösa marginaler. Där snackar vi om c:a en halv centimeter extra åt alla håll.

Det tredje tricket används också i The last colony: ett udda format. Boken är något mindre än vanliga inbundna böcker, vilket innebär mindre sidor och mindre satsyta. Vilket i sin tur medför fler sidor. Andra exempel är Warren Ellis Crooked little vein (som bara är marginellt större än pocketformat) och Neil Gaimans Coraline.

Slutligen har vi papperstricket. Förlaget använder helt enkelt tjockare papper för att ge illusionen av mer omfångsrik bok. Praktexemplet är den gamle bluffen David Eddings Belgarath the Sorcerer där sidorna är tjocka som fnöske.

Givetvis finns det förklaringar till allt ovanstående som inte har med min tjocka-böcker-säljer-bättre-teori. Större radavstånd gör en text mer lättläst, i alla fall till en viss gräns. (Spook country har passerat den gränsen.) Breda marginaler gör boken mindre skräckinjagande för unga läsare. (Varför gör de då så även med vuxenböcker som The last colony?) Udda format får en bok att stå ut i hyllan och således sälja bättre (fast Crooked little vein är så liten att den nästan försvinner). Tjocka papper har bättre kvalitet (dock inte alltid). Och visst kan det vara sant. I sådana fall råkar väl det faktum att boken blir tjockare bara vara en ”oundviklig” bieffekt.

(Det finns faktiskt undantag från allt ovanstående. Pocketutgåvan av Harry Potter and the half-blood prince har ovanligt små marginaler, tätt radavstånd och bibeltunt papper. Där handlar det troligen om att det inte går att trycka pocketböcker som är hur tjocka som helst utan att de rasar isär.)

Segt men snyggt, typ

Jag skulle aldrig ens ha funderat på att köpa Marvels Thunderbolts vol 1: Faith in monsters om det inte var för att Warren Jävla Ellis skrivit manus. Ellis är en av mina gudar — jag håller sakta men säker på att införskaffa allting den mannen skrivit.

Men Thunderbolts var ingen höjdare. Den utspelar sig i Marvels gytter till univerisum, efter det ”comic event” som kallades Civil War (och som jag inte brytt mig om). Kanske är det därför jag har svårt att engagera mig? Vet inte.

Thunderbolts är i alla fall historien om ett gäng ex-superskurkar (vissa mindre ex än andra) som blivit statstjänstemän och åker runt i USA och wastar oregistrerade supermänniskor.  Det blir en del explosioner och snyggt tecknade strider (och bröst), men inte så mycket mer. Ellis verkar ha skrivit på autopilot.

Men en halvsovande Ellis är ändå bättre än de flesta klarvakna författare.

Hellblazer?

Jag har nu läst sju stycken Hellblazer-seriealbum och kan fortfarande inte förstå vad allt holaballoo är om.

Det enda av albumen som var genuint bra var Jamie Delanos Original Sins. Det gillade jag. Resten är på sin höjd ok. Inte ens Warren Ellis berättelser var särskillt intressanta — och jag dyrkar normalt Ellis.

Serien sabbas lite av… tja… dels är den inte läskig vilket måste vara ett minus för en skräckserie. Dels är storysarna ofta helt osammanhängande och leder liksom ingenvart. Delanos Bloody Saints och On the Beach (båda i The Devil You Know) sticker ut i genren WTF. Men även många andra storys känns väldigt slarvigt berättade. Saker händer lite hur som helst men man får aldrig någon känsla av VARFÖR det händer.

Ett annat minus är äckelfaktorn. Det verkar som om författarna tror att lite snaskiga inälvsbilder och förruttnade tuttar räcker för att hålla storyn flytande. Icke, säger jag.

Dessutom finns en övertro på Constantines coolhet. Visst är han en ball karaktär, men ofta känns det som om han blir en karikatyr av sig själv. Han blir bara en smart-ass trenchcoat som röker Silk Cuts. Det finns liksom ingen person bakom som man kan känna för, identifera sig med eller ens tycka illa om.

Givetvis finns det enskillda storysar som är bra. Original Sins är redan nämnd, men även Ellis Telling Tales (i Setting Sun) funkar. Och kanske några bitar av Garth Ennis Tainted Love. De är faktiskt de enda storys som jag kan säga är riktigt bra.

Sammanfattningsvis känns det som att Hellblazer är ganska överhypat.