Första intrycket av Trakorien-rollspelet

nörd, rollspel

När jag inte ägnar min tid åt att slava på jobbet eller kolla på Californication så läser jag för närvarande en betaversion av reglerna till det kommande Trakorienrollspelet. De flesta av er kommer säkert ihåg Drakar och demoner-äventyren Svavelvinter, Oraklets fyra ögon med flera, eller har kanske läst romanen Svavelvinter (snart i pocket). Ja, nu ska det i alla fall bli rollspel av det hela. Det är Järnringen som tillsammans med Trakoriens skapare Erik Granström ligger bakom spelet.

Mitt första intryck kan sammanfattas med orden ”Hot damn!”. Reglerna är som sagt fortfarande i en betaversion, och texten är långt ifrån klar, men jag känner redan nu att det här kan bli ett riktigt jäkla bra rollspel.

Grundmekaniken är enkel och man har sett den förr: slå ett antal sexsidiga tärningar, varje tärning som visar 4–6 är lyckad, om antalet lyckade tärningar är över svårighetsgraden så uppnår rollpersonen sitt mål. Inga konstigheter där. Det finns dock en twist – de så kallade ”ödestärningarna”. Det är extra tärningar som bara kan användas i vissa situationer, till exempel om man har en lämplig Förmåga. En stor del av den här versionen av reglerna handlar om ekonomin kring ödestärningarna – hur man offrar dem, hur man får nya etc – för det fina i kråksången är att det bara finns ett begränsat antal ödestärningar, och dessa måste alla spelare och spelledaren samsas/bråka om. Ett väldigt fiffigt system som jag ser fram mot att testa i praktiken.

En av konstruktörerna beskriver spelet som ”neotrad”, alltså ett traditionellt rollspel som erkänner att vissa indiespel faktiskt är rätt vettiga. Mycket riktigt ser jag spår av både Solar system, Mouse guard och Spirit of the century i reglerna, och på pappret ser det klockrent ut.

En av de häftigare grejerna i den 80-sidiga pappersbunt jag sitter med är ”Skuggspelet”. Jag har inte satt mig in i det till fullo än, men tanken är att spelarna inte bara lirar sina egna karaktärer, utan att det även finns en högre intrignivå där de spelar de makter som kontrollerar karaktärerna. Mycket mycket spännande, och klockrent för ett Trakoriskt rollspel!

Kort sagt: Trakorien RPG verkar hur bra som helst. Jag kan knappt vänta till att se det layoutat och illustrerat. Hot damn.

Publicerat

59 reaktioner till “Första intrycket av Trakorien-rollspelet”

  3. Kommer det heta Trakorien RPG och kommer det då släppas på Engelska?

    För en som är totalt oinsatt av gamla DoD-tiden så känns ett sådant namn väldigt osexigt.

    Gilla

    Svara

    1. Tror att det är det oerhört ”sexigt” namn för DoD-nostalgiker. Så det är smart att spelet döps till det. Sen får man väl hoppas att produktionen för övrigt är så bra att andra också attraheras, men det kan säkert Järnringen fixa.

      Gilla

      Svara

      2. Namnet förknippas av många med det mest kvalitativa som Äventyrsspel någonsin släppte när det gällde setting och äventyr. På det sättet är det sexigt. Trakorien är namnet på ett örike, samt boken som handlade om sagda örike.

        Gilla

      3. Har man ingen relation till DoD-moduler som ”Svavelvinter” är nog namnet Trakorien rätt osexigt. Trakorien-modulerna var ju det bästa som gavs ut i setting- och äventyrsväg till Drakar… Vilket har gett dem ett nästan mytologiskt skimmer.

        Själv spelade jag aldrig DoD, men har modulerna liggande hemma. Och de är bra.

        Sedan hjälper det ju till att Granström skriver bra. Även om hans ordrika stil inte är min kopp te, jag föredrar ett mer tajt språk, som James Ellroy. Men till småfilosofisk fantasy fungerar det.

        Gilla

  4. Kan du inte be skaparna av rollspelet att skynda på den där webbsidan som de påstod skulle ha kommit för länge sedan?

    Eller har jag blivit narrad och ingen webbsida är på G.

    Gilla

    Svara

    3. Erik Granström är om inte jag missminner mig upphovsman till ett antal av namnen på länderna och andra platser i Ereb. Det är nog inte omöjligt att dessa kommer med i någon form. Tänker på länder och platser som Magilre, Mereld, Staden O, Soluna, Efaro, Morëlvidyn, Melukha, Klomellien mm.

      Gilla

      Svara

      1. Flera av namnen nämns även i Svavelvinter-romanen (och finns med andra ord kvar som platser även i rollspelet).

        Gilla

      2. Japp, så är det, jag har använt många av de namn jag själv hittade på och eftersom jag ritade den gällande Ereb-kartan så är det ganska många. Däremot så kan länderna vara flyttade och inte längre stämma med de beskrivningar som kommit ut i senare moduler. Vi har siktat på att få ihop en mer enhetlig kontinent och lagt in mer tassemark mellan kulturregionerna liksom små furstendömen som försöker manövrera mellan de större makterna.

        Hela kontinenten är omritad och ett antal nya länder ditlagda. Ett femtontal personer är inblandade i konstruktionen av rollspelet och världen – idel gamla rävar varav ni skulle känna igen de flesta. Riktigt roligt är det.

        Gilla

    4. Det bästa är nog att hålla isär Ereb Altor och denna nya kampanjvärld helt och hållet, trots de gemensamma beröringspunkterna.

      Personligen har jag ingen lång historia av spel i Ereb, så jag sörjer inte att detta nya rollspelet plockar russinen ur den gamla kakan och kastar resten.

      Personligen sörjer jag mer valet av nytt namn. Tycker den oundvikliga associationen med alla röda drakars härskarinna i D&D är olycklig. Jag vet givetvis att Granström gått direkt på den ursprungliga källan. Tycker bara det är synd att han antingen är obekant med världens största rollspel eller underskattat hur många av sina presumtiva kunder som kommer undra varför världen fått namnet när den inte verkar ha någonting med kaotiskt onda drakgudar att göra…

      Jag är rädd att det babylonska monstret är inte alls lika känd som den popkulturella fantasydraken. Jag må känna till det, du må göra det med. Även om alla här på kommentarssidan känner till ursprunget ändras inte att jag tror namnet var ett misstag och att du dömer dig till att ständigt få ge svaret ”nej, världen har ingenting med röda drakar att göra”.

      (Hade postat detta på Tankar från Trakorien om man där kunnat posta utan inloggning)

      Gilla

      Svara

      1. Zapp, observera att Timatia är ett arbetsnamn som fortfarande kan ändras. Därmed inte sagt att jag kommer att göra det. Jag spelade hur som helst D&D och känner mycket väl till draken ifråga.

        Nu är det ju dock så att hela mytologin i Trakorien är hämtad från Mesopotamien där Tiamat finns med och slaktas av stormguden Marduk under världens skapelse så namnet finns hur som helst med i romanerna inbäddat i en central kontext. Bortsett från sammanhanget så bär det mig i största allmänhet emot att låta grupperingar monopolisera allmängods ur historien; andra närliggande exempel kunde vara Ouroboros (från flera spel, senast Resident evil 5) eller Ozymandias (Watchmen) eller varför inte Arn (som jag faktiskt använde före Guillou 😉 ) Ändå kan som du säger namnvalet vara en dålig idé rent praktiskt. Frågan är bara om det verkligen är ett problem.

        Är det ett problem? Vad tycker ni andra?

        Gilla

      2. Jag tror att den publik som finns för Trakorien till större delen är en publik som inte primärt associerar till D&D. Hade SPELET hetat Tiamata hade det kanske varit en sak; men nu rör det sig om namnet på en kontinent; när man når så långt har man redan köpt boken – och då fattar man nog att det inte är D&D-relaterat. Det står dessutom, antar jag, inte D&D på omslaget.

        Själv associerade jag till en boss i Final Fantasy. Det är ett misstag att anta att så väldigt många eller ens en majoritet av målgruppen ser D&D-kopplingen som primär. Jag tror helt enkelt inte D&D är tillräcklgit ”självklart störst” i sverige. Internationellt hade det varit en annan femma.

        Gilla

      3. Jag är lite kluven till Tiamata. Dels för att det är lite som om någon gör ett vikinginspirerat fantasyspel och kallar världen för Ymerika. Dels för att ordet inte riktigt låter som namnet på en värld. En person kanske kan heta Tiamata, eller någon sorts energi, eller en kult, eller ett ämne … men en värld? Det låter framförallt inte som ett trakoriskt namn (vad nu det är).

        Men annars diggar jag tiamata som ord. Det har en bra klang och är lätt att komma ihåg. Att Tiamat använts i många andra sammanhang (http://en.wikipedia.org/wiki/Tiamat_%28disambiguation%29) kan vara ett problem, men behöver inte vara det. Man bör dock vara medveten om att det kan sabba rätt mycket av stämningen om folk har fel associationer, till exempel till ett yachtracingteam.

        Gilla

      4. Som inte bara spelnörd,utan också hårdrocksnörd associerar jag namnet med metalbandet Tiamat.
        F.ö. låter hela spelet jädrigt(som vi säger i Småland) coolt.

        Gilla

      10. Nja, problem och problem. Varför är det så viktigt att använda namn som redan finns? Jag förstår att den där skapelsemyten är häftig, men vill du inte hitta på egna namn på gudarna?

        Gilla

      11. Jag tycker att det är helt rätt att planka hela stycken från historien.

        Som jag ser det finns det två grundläggande designmetoder när man bygger en fantasyvärld: en minimalistisk och maximalistisk. Den minimalistiska försöker koka bort allt historisk, all förförståelse och allt bagage från vår egen värld. Man kanske kan se Glorantha som minimalistisk utifrån ett antropologistiskt (antroplogi-inspirerat) grundskelett.

        Den andra modellen är maximalistisk: då är tanken att brygga en kokande soppa av allt och inget man kan slå klorna i: öppna flodportarna och släpp in inspirationen. Särprägel vinns där genom de udda kombinationer och intressanta referenser som uppstår. Mutant: UA är ju definitivt maximalistiskt och det har även Trakorien alltid varit. Dessutom är det lätt att väva in underfundiga gliringar och samhällskritik i maximalistisk fantasy/SF.

        Gilla

      12. Maximalism är ordet för Trakorien som Peter säger och den Mesopotamiska gudavärlden är inarbetad mer än till namnet i Trakorien så den ändrar jag inte på. Överhuvud taget har jag en postmodernistisk syn på skrivandet där jag gärna plockar isär, plockar ihop och kommenterar redan befintliga företeelser – något som dessutom återkommer tematiskt i själva berättelsen.

        Däremot ska jag ta mig en funderare på om ”Timatia” är rätt namn helt bortsett från associationerna. Det kanske vore mer befogat att kalla hela världen – ”Altor”- för Timatia och kontinenten – ”Ereb” – för något annat.

        Gilla

      14. Tack för ditt svar. Nu när jag vet du känner till invändningen jag framför har jag mycket lättare att svälja om du skulle behålla namnet; då jag nu kan vara säker på att du går in i det med öppna ögon.

        En sak dock: om det nu är Mesopotamiska gudavärlden som gäller, varför då ”Timatia”? Det har ju inte den – i mitt tycke – centrala dubbelvokalen ”ia” som ”gör” namnet Tiamat*. ”Timatia” känns inte bara som ett derivat, utan som ett urlakat sådant.

        *) Men jag kanske ska vara tacksam du valde bort den… Tänker på de fantasilösa Telia-klonerna (Atria, Poolia, eller *ryys* Folkia, Dalkia)… 🙂

        Lycka till oavsett!

        Gilla

      16. Jag har en fundering. Nu har jag endast i begränsad utsträckning haft äldre erfarenheter från Trakorien. Du nämner att mytologin är hämtad från babyloniska områden. Då är min följdfråga hur samhället ser ut? Ett tankesätt, en mytologi, speciellt en sådan som den i Mesopotamien, går endast med stora svårigheter att separera från sitt samhälle utan att de ter sig märklig. Det är väl också mitt största problem med fantasyvärldar att den tar en verklig historisk företeelse ex. en mytologi kalkerar namn och gudavärld och lägger in den i ett helt annat samhälle. Varför inte spela i Mesopotamien istället?

        Gilla

      18. Det är just själva grejen att Trakorien är en integrerad blandning av Mesopotamisk religion, romersk förvaltning, italiensk renässansekonomi och moderna referenser. Hur lyckat det blivit får var och en bedöma, men jag har aldrig hört hävdas att religionen i Trakorien känns påklistrad eller dåligt anpassad till världen i övrigt. Har du själv ett exempel eller hävdar du detta mest av princip?

        Att spela i Mesopotamien låter som en bra idé. Det är en fascinerande värld. Däremot tror jag att det är en illusion att intala sig att man faktiskt kan förstå hur människor för tre-fyratusen år sedan handlade och tänkte. Jag ifrågasätter i själva verket begreppet ”verklig historisk företeelse” eftersom alla sådana företeelser ofrånkomligt kommer att speglas genom samtidens filter.

        Gilla

      19. Om man nämner historia som en lämplig sättning att spela emot får man just ofta svaret, att vi inte kan förstå dessa människor därför att det var så länge sedan. Men hur kan vi då förstå människor och rollspela i en värld som aldrig har existerat? Jag menar att det är lika svårt. Hur kan vi förstå en människa som lever i en blandning av flera olika tidsepoker?

        Svaret måste vara att det kan vi inte och det är inte heller tanken. När vi spelar rollspel arbetar vi med illusionen. Men för mig blir illusionen större om den också flödar med sammanhang. Mesopotamien som en bakgrund till sitt spelade kan agera lika mycket som en spelbar värld som en påhittad. Det behöver inte vara källkritiskt korrekt, men utgår vi från ett samhälle som har existerat får också världen ett större sammanhang. Det samhället blir en utgångspunkt i skapandeprocessen.

        Genom att bland olika pusselbitar från verkligheten och mixa ihop det till en ny värld kommer väl också dessa att speglas av vår samtids tankar om det förgångna. Jag tänker att det på något vis ändå blir samma sak, med skillnaden att det finns en brist i hur saker och ting hänger ihop.

        Jag tänker mig ett samhälles mytologi som den gemensamma förklaringsmodellen för hur samhället är uppbyggt och fungerar. Därför önskar jag att den just hänger ihop med sitt samhälle. Separationen av ett samhälles olika kugghjul är svåra att ersätta utan att maskinen börjar att arbeta sämre. Jag tycker att berättandet blir lidande och förståelsen för världen minskar.

        Men det kanske är som du säger att utmaningen med att skapa en ny värld är att ta komponenter som förekommit historiskt och lägga ut ett nytt pussel. Sedan tänka tanken. ”Vad skulle ha hänt om det såg ut såhär istället?” Det kittlar fantasin och ger utmaningen att få de olika delarna att samspela. Det ska bli spännande att se hur det kommer te sig i färdigt skick och jag tror att kombinationen av att använda något som är välkänt (Trakorien) och ge den ett något ny dräkt är en mycket bra tanke.

        Gilla

      20. Jag tror att du kommer att bli positivt överraskad. Jag tycker att det finns ett antal settings som bevisar att det här går att göra. Trakorien är antagligen den främsta – Mutantskandinavien är en annan.

        Det handlar väl egentligen om att ha ett starkt koncept i grunden. Och att vara så bekant med sina källor att man kan leka med dem istället för att kopiera.

        Jag tycker att du tangerar mycket som är sant: det går inte att försöka efterapa historien: det handlar om att fånga upp ett tema (ofta ett som egentligen är samtida) och leka med det.

        Ett exempel på vad jag anser vara en utmärkt historiskt setting är Paul Elliotts Warlords of Alexander – och det är ju pulpäventyrsspel – den utspelar sig inte i antikens grekland _egentligen_ – den utspelar sig i Robert E Howards huvud. Pulpen blir väl också en viss mån en inkörsport i den hellenistiska världen. (http://basicroleplaying.com/downloads.php?do=cat&id=20)

        Gilla

  6. ”Grundmekaniken är enkel och man har sett den förr: slå ett antal sexsidiga tärningar, varje tärning som visar 4–6 är lyckad, om antalet lyckade tärningar är över svårighetsgraden så uppnår rollpersonen sitt mål.”

    Låter som hur Fantasy! fungerar ungefär… ska bli intressant att läsa mer om ödestärningarna, eller testa dem i spel…

    Gilla

    Svara

  8. mickenyfiken: Ja, det kommer att släppas som bok. Det är ganska mycket high-fantasy med drakar och magi och profetior. Profetior har faktiskt ett eget kapitel.

    Möller: Har ingen aning om vad spelet slutligen kommer att heta – manuskriptet jag har i min hand har rubriken ”Svavelvinter 6.0”, men det ska man nog inte dra några stora växlar på. Jag tror knappast att det kommer att ges ut på engelska.

    Revolvermannen: Jag har bara tillgång till själva regeldelen, inte världsbeskrivningen. ”Animisterna i Mereld” nämns, men som andra redan påpekat lär ytterst lite av Ereb finnas med.

    Gilla

    Svara

    1. You bet! Sedan är high och low fantasy ganska missvisande. Det schyssta med Trakorien har alltid varit att det är annorlunda och eget eftersom det vilar på en mycket bredare idégrund än den vanliga medeltidsklonen. Rötterna till trakorisk kultur sträcker sig från Sumer till Washington.

      Gilla

      Svara

      1. ”ovanliga medeltidsklonen” skulle jag vilja säga.

        När det gäller fantasyspel är rena medeltidskloner snarare är en bristvara.

        D&D är fantasy-vilda västern med medeltids-tech-level (fullt med anakronismer) – om det inte är nåt helt annat, som Eberron, WFRP är fantasy-renässans, RQ är brons-järnålders-mytologi (som Trudvang också är), Exhalted är .. tja vad är det?, och så vidare. Det mesta är rätt flippat och har inte så mycket med medeltid att göra. Det som ser medeltida ut är kulisser.

        Inte ens Pendragon är speciellt mycket medeltid, det är en väldigt senmedeltida författares romantiska dröm om en medeltid som aldrig fanns. Som rollspel.

        De enda medeltidsklonerna som jag så här på rak arm kan komma på, av de ”stora, internationella spelen”, är Ars Magica och HarnMaster. Och ingen av dem är speciellt stora.

        I Sverige har DoD aldrig varit en medeltidsklon, Eon har vissa tendeser till det, men inte helt och hållet. Kvar finns kanske Saga (en del säger kanske Viking, men det är förmedeltida).

        Gilla

      2. Jag kanske inte skulle ha använt ordet ”klon” – jag menar inte att slutprodukten skulle vara någon sorts relativt trogen simulation av en historisk medeltida verklighet: jag menar bara att grundidéerna är baserade på en riddarromantisk bild av medeltiden som t.ex. i Pendragon. D&D4 kanske är Vilda Västern – eller Nöjespark – men som jag minns gamla D&D så var det en visserligen missförstådd bild av medeltiden men ändå någon sorts medeltid i botten. MERP är väl ett exempel på det också: att det sedan är JRR som hade medeltiden och Nibelungenlied i bakhuvudet är väl en annan sak.

        Men visst – jag menar medeltiden genom 1800-talets glasögon.

        Gilla

      3. nja, jag har ju spelat D&D sen 1978.. och håller inte med. Samhället i D&D har alltid varit vilda västern. fast man har bytt ”skin” på det.. byt ut revolvrar mot svärd, salooner mot värdshus, apacher mot hobgoblins… och så vidare. Det ”medeltida” har alltid varit yta. Länderna består av en massa vildmark, och alla byar man kommer till känns som de ligger långt borta från civilisationen, omgivna av faror. Men det är ett väldigt amerikanskt spel, kulturellt.

        De första spelen jag testade som kändes mer åt det medeltida hållet kulturellt, i själva spelet, var de brittiska Dragon Warriors och första editionen av WFRP.

        Gilla

      4. Är det inte snarare ”modernt” eller ”amerikanskt” – att de har skrivit karaktärer och situationer som inte är särskilt genomarbetade ur ett settingperspektiv och egentligen kan vara vilken karaktär som helst från vilken kioskvältare som helst. Det är väl inget ”vilda västern” med riddarordnar, pseudogrekiska panteoner (vilket visserligen inte är särskilt medeltida heller), kejsardömen och feodalherrar? Du kallar det färg, men idéstoffet (till skillnad från de grundläggande strukturer och innehåll författarens förförståelse ger) är väl ändå ”medeltida”.

        Jfr Mutant skulle man kunna se det som att idéstoffet är Mad Max och 1800-tal, men förförståelsen ger en känsla av svenskt åttiotal. Det är skilland på det avtryck författaren ger och det material han försöker behandla tycker jag

        Gilla

  10. Det här är ett spel som jag kommer köpa så fort det släpps. Ser verkligen fram emot även om jag troligen kommer läsa det mer än att faktiskt spela det. Finns det någon mer info om när det kanske släpps?

    Gilla

    Svara

  12. Jag hoppas att spelvärlden i Trakorien-RPG inte har så stora länder. Om man jämför med Trudvang så är varje land gigantiskt stora. Var är lilleput länderna som Schweiz, Belgien och Slovenien? Jag antar att om man ritar en kontinent så känns det mycket att rita in 15 länder men en kontinent som Afrika har 53 länder, Europa har 45. Jag tycker också att spelskaparna inte ska vara rädda för att ha stora vita outforskade områden på kontinenten.

    Gilla

    Svara

    1. Det blir i princip som du föreslår på den nya kontinenten Klaatu; kultursfärer med några större länder och småstater i deras skugga; vildmark med oklar tillhörighet mellan dem.

      Gilla

      Svara

      2. … låt oss alltså fastna för ”vildmark med oklar tillhörighet, här och där befolkad av Jessica-Alba-liknande amazoner”. Lika bra att ge barbarerna vad de vill ha innan de roffar åt sig det ändå 😉

        Gilla

  13. Kanske lite seg – men är det bestämt att det ska bli en massa om världsdelen bortom Trakorien, ska det inte bara handla om Trakorien med lite namedropping vid sidan?

    Gilla

    Svara
  14. Pingback: Skuggspel i Trakorien
  15. Pingback: Vill du testa Svavelvinter-rollspelet med mig?
  17. Pingback: Indierummet Nordnordost » Blog Archive » Avsnitt 8 – Vi pratar spel - indiespel i Norr- och Västerbotten
  18. Pingback: Avsnitt 8 – Vi pratar spel | nordnordost.se

Lämna en kommentar