Igår läste jag en serie inlägg av twittaren @springskor. Ett av dem lät så här:
Det fick mig att fundera på just nördar – personerna och konceptet.
Först och främst slog det mig att hela debatten om ”fake geek-girls” både är bogus och extremt relevant, samtidigt. Vi snackar alltså om föreställningen att vissa tjejer låtsas att vara nördar för att … oklart varför. Få uppmärksamhet? Få fördelar? Göra karriär (lex Felicia Day)? Detta är så klart rent nonsens, för varför skulle någon frisk människa lägga ner en massa tid och energi på att låtsas vara nörd? Då finns det betydligt enklare sätt att få uppmärksamhet och pengar.
Intressant blir det när man inser att ”fake geek-girls” egentligen inte alls handlar om vem som är en nörd eller ej, utan är ett uttryck för ren skär misogyni. Orden ”nörd” och ”geek” blir slagträn, eller kanske rökridåer, i denna missriktade kamp. Eftersom begreppen alltid varit exkluderande så passar de väldigt väl för detta ändamål. Nördar har alltid lagt stor vikt vid ”äkthet” på ett sätt som man annars bara ser bland musiker: En riktig nörd har läst det och det. En riktig nörd har sett ditten och datten. En riktig nörd vet vissa saker. Och så vidare.
Det är lätt att fastna i kukmätarkarusellen och det tog lång tid innan jag insåg att den är meningslös. Oavsett hur mycket jag vet om någonting så finns det alltid någon jävel som vet mer. Som mekanism för att utesluta ”ovärdiga” fungerar den dock utmärkt. Men varför detta frontalangrepp mot kvinnor? Om vi bortser från att kvinnohat fortfarande finns överallt i vårt samhälle så finns det även det här med att traditionella kvinnliga intressen alltid definierats som något annat än nördighet. Att samla skor är inte nördigt men att samla Star Wars-gubbar är det, till exempel. (Jag har skrivit mer om det fenomenet här.) När kvinnor gör intrång i typiskt manliga geekdomäner uppstår rädslan att nördigheten ska devalveras. Om tjejer gillar japanska rollspel … ja då kan det väl inte vara nördigt på riktigt? Exklusiviteten försvinner, kårandan urlakas. Pojkarna känner sig hotade och hittar på fantasier om att kvinnorna bara låtsas vara nördar för att… någonting.
I dessa pojkars ögon kan en kvinna aldrig vara tillräckligt nördig. ”Jaha, du kan bara rabbla åtta av Aragorns förfäder? Alla riktiga nördar kan minst tio.” I de fall det blir orimligt att förneka att en kvinna har all kunskap och alla skillz för att räknas som en nörd inom ett visst område, då definieras rubb och stubb som onördigt. ”Jaha, men det där är ju tjejspel”, eller ”Jaha, men den författaren är så ytlig/dålig/mainstream”. Det är ett spel som inte går att vinna, och därför är det ingen mening att spela det.
Mitt råd till alla kvinnor som provoceras av ”fake geek-girl”-debatten är: Skit i det. Det är lönlöst att försöka bevisa hur nördig du är och, vet du vad, du behöver inte bevisa ett skit för någon. Vem fan bryr sig vad ett gäng ansiktslösa nollor på internet tycker? På vilket sätt skulle livet bli bättre om du var ”en av grabbarna”?
Fan, inte ens jag vill vara en av grabbarna.
Vilket för mig till den andra saken jag kom att tänka på: Vem i helvete vill egentligen vara en nörd?
Vad många idag glömmer bort är att ”nörd” innefattar en mängd negativa egenskaper också. Jag vet att det är trendigt att vara nörd just nu, och att det anses positivt att vara nördig. Men då glömmer man bort elitismen, hybrisen, de asociala tendenserna, besserwisserfasonerna, den fullständigt skeva uppfattningen om vad som är viktigt här i livet.
Att vara nörd i någon sorts traditionell mening kräver uppoffringar. Jag var en sådan nörd mellan ungefär 10–21 års ålder. Jag spelade rollspel varje helg, ofta hela dagarna. Jag tillbringade alla kvällar med att läsa fantasy, spela datorspel, skriva rollspeläventyr. Jag la helt enkelt all fritid på nörderier. Det gav mig massor, absolut. Jag lärde mig jättemycket. Än i dag kan jag förvånas över mängden esoterisk kunskap som finns i min hjärna. Men det kom till ett pris: Jag gick aldrig på fester, jag sportade inte, jag var inte särskilt intresserad av tjejer (eller killar), jag hade bara nördvänner … jag var i princip ointresserad av allt som inte hade med mina intressen att göra. Ointresserad är ett milt ord i sammanhanget. Allt annat var ett slöseri med tid.
Då kallades jag nörd. I dag skulle jag förmodligen fått en diagnos.
Efter ett tag fungerade det inte längre. Mer specifikt: när jag skaffade jobb så fungerade det inte längre. Att var nörd av den där klassiska sorten kräver tid och fokus. Tid som inte finns när man jobbar heltid. Fokus som inte går att uppbåda när man man tvingas umgås med icke-nördar och prata om onördiga saker, speciellt inte när man upptäcker att dessa icke-nördar är ganska trevliga och att det faktiskt kan vara intressant att prata om annat än Aragorns stamträd.
Eller det kanske går. Men det kostar mer än det smakar. (Mark Barrowcliffe har skrivit en fantastisk bok om just detta.)
När jag tänker på detta så har jag svårt att förstå varför någon vuxen människa skulle vilja vara nörd. Jag har träffat många ”riktiga nördar” i mina dagar, även i vuxen ålder, och deras liv vill man inte ha. Ja, de kanske har sett alla de senaste filmerna, spelat alla spel, läst alla böcker … men det är inte värt det. Jag lovar.
Av de här tankarna kan jag bara dra en slutsats: Nörden, som begrepp, har blivit irrelevant. Vi kan inte längre låta en liten grupp socialt missanpassade vara idéalet för människor som är passionerade över sina hobbys. Idag har ordet ”nörd” visserligen fått en helt annorlunda betydelse, i mina ögon så pass annorlunda att det egentligen inte betyder något annat än ”person som är rejält intresserad av något”. Ett ord som kan tolkas på vitt skilda sätt har inte längre någon funktion.
Och det är okej. Nörden är död. Nörden är återuppstånden. Det finns viktigare strider att utkämpa. Exempelvis mot den chauvinism som ligger bakom ”fake geek girls”. För det vill jag återigen understryka: De flesta debatter som handlar om nördighet handlar inte om nördighet.
Piruett 
Mer om ”fake geek girl”-skiten: http://www.buzzfeed.com/hnigatu/why-the-fake-geek-girl-meme-needs-to-die
GillaGilla
Kan säga att jag kan ofta direkt hata nördar. Hata att nördar gör en grej av att vara efterblivna miffon, hata att de försöker vara socialt handikappade, hata att de inte fattar att nördkulturen är en lika uteslutande och tokig sekt som majoritetssamhället man förkastar. Har känt så enormt mycket människor som man bara velat skrika åt att läsa en riktig bok om filosofi och inte ta livsvisdom ur halvtaskig fantasy. Eller människor som tycker de är ”cute” för att de gör sexuella hintar mot alla tjejer de träffar. Undvikit människor jag känner på stan för att de skulle bete sig som idioter i blandat sällskap. Jag hatar hur nördar gör homofobi till något normalt som ALDRIG skulle vara okej hos andra människor. Hatar hur man gör att vara pretantiös utan intellektuell grund till en dygd.
Fan Magnus, nu har du gjort mig förbannad igen. Helvete.
GillaGilla
Du målar med en så bred pensel om vad nörd innebär att en diskussion skulle vara fruktlös. Att du kallar mig som självutnämnd nörd för homofob, antisocial och sexist bara pga av att jag har ett stort intresse för datorer och UNIX/Linux är bara befängt.
GillaGilla
Ja, du har rätt.
Jag pratade väldigt mycket om personliga erfarenheter kring människor kring mig som jag stör mig på. Det raljerande tonfallet ska förstås i det sammanhanget. Självklart finns det massa bra människor osv. som inte är homofober, etc. Se det jag svarar till Magnus.
GillaGilla
Jag har också upplevt detta – rasism, sexism etc – bland nördar, men jag tror att det har mer att göra med personerna än med nördigheten. Eller med samhället.
Det exkluderande besserwissrande är däremot en central del i många nördars identitet.
GillaGilla
Jo, det är klart det är så. Men nördars specifika form av rasism/sexism tar sig ofta uttryck på andra sätt. Det är ofta extremt svårt att förklara mikrosociala handlingar, men det finns en speciell slags nördkultur där man uttrycker sig på vissa sätt. Som en del av det finns det ofta en (hetero)sexistisk del av det. Man kommenterar tjejer på ett visst sätt som kanske är snarlikt grabbiga grabbars sätt att göra det på men som ändå är annorlunda. Det är inhöljt i ett visst sätt att vara på som är en del av nördkulturen och som beskyddas av den.
GillaGilla
Ifall nördars rasism och sexism är så fruktansvärd så är det märkligt att det är så viktigt för kvinnor att få vara med i den gemenskapen. Det harnlar snarare om att kvinnor inte tolererar att det finns en liten sammanslutning där de inte automatiskt har rätt att vara med, samtidigt som de gärna själv grundar alla möjliga tjejföreningar där killar absolut inte får vara med.
GillaGilla
Det enda positiva jag tar med mig ur den mängd av värderingar som ryms inom nördbegreppet är att vem som helst borde få syssla med vad som helst på sin fritid. Annars håller jag med om att det är ett sånt där begrepp som gör mer skada än nytta. Typ när någon ska diskutera vad som är ”svensk”. Orka.
GillaGilla
Fantastiskt bra blogginlägg om ett intressant ämne. Tycker också att nördbegreppet spelat ut sin roll. Alla kan kalla sig nörd idag, inom vilket intresseområde som helst.
GillaGilla
Bra skrivet!
GillaGilla
Något har i alla fall hänt med nördbegreppet de senaste åren. När jag var en yngre rollspelsnörd var själva ordet ”nörd” synonymt med ”tönt”. I dag har nördstämpeln en betydligt mer smickrande innebörd för många. Eller är det bara jag? Jag koketterar i alla fall tämligen ofta med min egen nördighet, när det passar mig. Nu till exempel. Jag skulle knappast kalla mig nörd i en cv, men skulle mycket väl kunna beskriva mig så under anställningsintervjun.
GillaGilla
När jag var med i en rollspelsförening 1995-96 så fanns definitivt vissa sådana människor med. En kille som blev en megalomaniker när han var spelledare till exempel. Det fanns väl en utpräglad grabbighet också. Mycket av just grabbigheten handlade nog mest om att det var många killar i grupp tror jag. Det hade varit likadant på en arbetsplats med bara män eller i ett fotbollslag. Om man pratar om den dåliga nörden så tror jag nog egentligen att man ofta menar en kille som ligger någonstans på autistspektrat faktiskt. De flesta nördar som jag har umgåtts med och ungås med är välutbildade och allmänbildade och har därför ofta en vettig syn på invanding och jämställdhet mellan kön till exempel. En av mina vänner är bland annat med och arrangerar Popkollo varje år.
GillaGilla
word!
GillaGilla
Bra du tar upp det här, jag blir galen på att ”allt” tjejer gillar, oavsett om det handlar om Justin Bieber eller nyutkommen fantasy, är fel eller anses vara helt okej att klanka ner på. Så länge det är något tjejer (helst i 13-årsåldern) tycker om så är det hemskt och man ska för allt i världen inte kunna säga att man faktiskt tycker att det är bra utan att måsta lägga till en urskuldrande ursäkt. Så på nåt vis är vi fortfarande kvar i att kvinnor är dumma i huvet och deras intressen är mindre värda än mäns. Tycker ffa det märks i musikdiskussioner; One direction och Bieber är SÅÅÅ mainstream men att lyssna på Metallica och Iron Maiden är coolt, det är inte mainstream utan mer kulturell bildning att ha lyssnat på dom. Förstår du hur jag menar?
GillaGilla
Håller med dig fullständigt. Kvinnliga intressen diskvalificeras.
GillaGilla
Jag tror personligen mer på att falsknörd-tjejerna inte känns trovärdiga då de som anklagas för det ofta ser bra ut. Att se bra ut, även som manlig nörd, är lite ovanligt. De passar således inte helt in i vad en nörd ska vara. En tjejnörd som inte bryr sig om sitt utseende beskylls nog bra mycket mindre för detta.
Du har ibland rätt bra saker att komma med på den här bloggen. Du tipsar om bra serier och andra grejer. Men det stör mig så upp i halsen med all PK:het som du drar med dig. Känns som att titta på någon som bär på sitt kors innan korsfästningen. Det är tungt och det känns hjärtskärande i mig att bara se eländet. Måste verkligen vara jobbigt att se sexism/rasism/misogyni överallt. Att konstant agera efter vad som anses vara korrekt i journalistcirklar.
Det är väl kanske just det. Att man kan lämna nördvärlden bakom sig och gå in i PK-världen istället. Där många är journalister och tänker och tycker ”korrekt”. Där man istället vill tysta allt som inte är ”korrekt”. Jag tror inte du gjort så mycket annat än att ha bytt en bubbla mot en annan, och jag tycker din nya bubbla är bra mycket mer intolerant än din gamla.
Jag tar hellre nördvärlden varje dag i veckan.
GillaGilla
Jag slutade läsa när du nämnde ”PK”. Att börja yra om ”PK” är att diskvalificera sig från debatten. Välkommen åter när du har något vettigt att säga.
GillaGilla
Tack för att du bevisar min poäng. Använder man ord som antyder att man inte har samma världsbild som mottagaren med den onämnbara ideologin blir man ”diskvalificerad från debatten”. Skulle gärna vilja se statsministern prova något liknande. ”Nej nu benämnde ni vår politik som klassiskt borgerlig. Att börja yra om borgerlighet är att diskvalificera sig från debatten. Välkomna åter till plenisalen när ni har något vettigt att säga”. Har du något bättre samlingsbegrepp för det som politisk korrekthet normalt syftar på? Kan också använda ”kulturmarxism” som är relativt synonymt numera men känner tvivel inför att du skulle ranka det ordet högre.
GillaGilla
Jag har drivit denna blogg sedan 2007 och debatterat ämnen som sexism och rasism inom nördvärlden ganska flitigt. Min erfarenhet är att människor som anklagar mig för att vara ”PK” inte är intresserade av att diskutera ämnet i fråga, utan mest vill misstänkliggöra mina motiv och avsikter. ”PK” innefattar ju tanken att en person utger sig för att ha åsikter som den egentligen inte tycker.
Men om du uppriktigt är intresserad av att debattera, så ber jag om ursäkt. Då är bara frågan: Vad är det egentligen du vill prata om?
GillaGilla
Jag skrev först vad jag ansåg att du missat i din analys av bemötandet av kvinnliga nördar. Jag riktade då kritik mot bloggens kulturmarxistiska tankegångar då jag anser att just det tankegodset (bortsett från att det skapar irritation i läsare) är vad som står framför ögonen för mer fullständiga analyser.
Marxismen var och är intressant ur en maktanalys-synpunkt men Marx hade trots det också grova fel i sina förutsägelser. Han trodde exempelvis att arbetarklassen skulle ena sig över nationsgränserna. Att deras klass skulle göra att de skulle känna mer samhörighet med varandra än med de övre skikten i deras respektive nationer. Det visade sig vara fel när nationer istället gick ut i strid under första världskriget.
Kulturmarxism (eller politisk korrekhet) är marxistisk kritisk teori överförd på områden som familj, kön, ras, arv och kulturell identitet. Det är mycket av det på den här bloggen, exempelvis illustrerat i åsikten att det alltid är synd om kvinnan oavsett vad då hon anses ha ett maktunderläge.
Den kulturmarxistiska analysen är dock hämmande. Antagandet att kvinnan alltid är i maktunderläge gör dem blinda för de domäner av samhället där kvinnan istället har ett maktöverläge.
Kort sagt är det svårt att se, med kulturmarxistiska ögon, att det finns både för- och nackdelar med att vara man, kvinna, vit, svart, svensk, japansk osv.
För att ta det lite kort angående bara könsaspekten kan det se ut så här:
Man fördel: generellt fysiskt starkare, ses lättare som seriös aktör och respekteras lättare.
Man nackdel: Lever generellt kortare och större risk för självmord och att dö på jobbet, döms till hårdare straff vid brott, ses mycket lättare som en förrövare än ett offer. Förväntas klara sig själv mer i samhället.
Man neutralt (som kan ses som både och): mer riskbenägen.
Kvinna fördel: Makt över hem och barn. Vid skilsmässa får kvinnan i 9 av 10 fall barnen. Lever längre. Samhället tar hand om en till högre grad. Ses som offer mer än förrövare och får mindre straff för brott.
Kvinna nackdel: fysiskt svagare (och därmed mer försvarslösa), ses som en mindre seriös aktör och måste bevisa sin seriositet mer.
Kvinna neutralt (som kan ses som både och): ger liv mer direkt (föder barn), mer säkerhetsinriktad.
GillaGilla